Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det är väl en del av en sorts utkast till en typ av roman kanske.


Den skönaste färgen - 21

Jag har alltid föredragit att trippa ensam. De gånger jag gjort det med andra människor har nästan alltid slutat i snedtrippar. Jag förstår inte vad de försöker säga när de pratar med mig vilket får mig att börja noja över vad de kanske säger, och så är hela trippen förstörd. Ensam slipper jag det problemet. Plus att jag har full makt över musiken som spelas, filmer som tittas på och mat som äts. Jag kan skapa mitt eget lilla universum där allt är som jag vill ha det och inga onödiga störningsmoment tillåts komma in.

Den här gången hade jag förberett set och setting enligt konstens alla regler; fastat, städat lägenheten, skapat en sju timmar lång spellista, ordnat med mysiga trippleksaker och laddat ner några maffiga naturdokumentärer. Allt var perfekt och jag var så nöjd och förväntansfull att jag nästan kände mig hög innan jag ens börjat.

Exakt klockan 14, när solen började sjunka och tittade in genom mitt balkongfönster, tog jag lapparna och bäddade ner mig bland kuddar och filtar i soffan. Satte igång en random Marvel-film för att hjärnan skulle ha något att uppehålla sig med under tiden som jag väntade på det som komma skulle. Efter ett tag kom värmen, pirrandet och de skarpa konturerna långsamt krypande. Jag satte igång en av naturdokumentärerna på mute och lät musiken spela istället för ljudet.

Sedan bar det iväg. Tyvärr åt helt fel håll. Kanske hade jag råkat få tag på riktigt dålig syra, eller så skrämdes jag av rovdjuren på TV:n. För på något märkligt vis förvandlades den perfekt förberedda semesterresan till en odyssé genom helvetet. Rummets alla konturer blev så starka att de skar i ögonen. Varje baston i musiken kändes som ett knytnävsslag mot kroppen. Insidan av huvudet var ett inferno. Tankeloopar om döden varvades med hallisar av demoner i väggarna.

Jag bara låg där och svettades under filtarna. All tidsuppfattning var som bortblåst och jag var övertygad om att detta helvete skulle fortsätta för alltid. Jag hade glömt bort att jag var drogpåverkad och att det skulle gå över så snart drogen gick ur kroppen. Men jag mindes sedan tidigare snedtrippar att det var bra att byta miljö. Så jag samlade allt mod jag hade, trasslade mig ur filtarna och stapplade till hallen där jag lyckades få på mig jacka och skor. Sedan störtade jag ut i kylan och började gå åt det håll som kändes minst farligt.

Och det var så jag hamnade i skogen.




Prosa av blimp VIP
Läst 22 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2022-08-16 15:29



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

blimp
blimp VIP