”Jag vet vad det är för fel!” ropade En’Erik-Anton, sträckte armarna upp i skyn, upp i den ljusa Midsommarnatten.
”Jag vet vad det är för fel!”
Detta var vid kusten, i Ångermanland. Ute vid självaste Långron.
Festen hade varat länge. Det brann ett bål
Flödat hade brännvin. Öl. Mängder av gravlax gick åt.
Myggor sjöng. Myggor njöt.
Men
nu var Midnatt och En’Erik-Anton trött vorden.
Han drog ner sina armar från skyn. Suckade.
Sa- något lägre nu – ”Jag vet vad det är för fel!”. Och så åter med kraftig stämma:
”Jag super för lite!”
Sen sjönk han stilla ner på Jorden. Kröp ihop. Somnade.

Nästa morgon drog han strömmingsskötar från tjärad båt.
Gjorde han, En’Erik-Anton.