Jag älskar roliga uppkäftiga typer som vägrar att falla in i den allmänna sömnen och som går som tornados bland alla själsfrånvarande pratkvarnar som talar i sömnen i snygga TV-studios som kryllar av alla fräscha och lyckade typer som älskar pengar och bekräftelse eftersom de inte var tillräckligt älskade som barn. Jag älskar roliga uppkäftiga typer som stoppar in verbala pinnar i hjulet på de skenheliga och självbelåtna förrädarna som snackar i sömnen med sina groteska intellekt.
Jag avskyr att vara tvingad att se allt elände i den här djävulska världen men när det är som värst så kan jag inte hålla mig för skratt när verkligheten överträffar dikten i sin otroliga absurda surrealistism. Jag tycker mest synd om barnen som inte kan försvara sig mot de vuxnas fullkomliga galenskaper. Att befinna sig i en förnedrande chanslöshet kan trigga igång allvarligt våld. Befolkningen har förtjänat det utstuderade våldssamhället. Alla är skyldiga.
Jag försöker tänka som en katt, ta efter dess attityd och inställning till livet. Kattungarnas energi, glädje, nyfikenhet. Vilda tar de för sig av det festliga livet helt bekymmerlösa. Tillgivna suger de i sig av den kärlek jag ger dem, och det är just så som vi människor borde vara och göra. Deras intensitet i leken är bedårande, hela tiden här och nu och hur de tar kärleken för självklar.