Hon ser honom inte förrän han står mitt framför henne. Lika snygg som alltid. Attraktiv i hela sin uppenbarelse. Håret som lockar sig vid den bländvita skjortkragen. Alltid skjortor. Alltid vita. Hon vet inte hur många skjortor hon strukit åt honom förutom att ha tvättat med ett visst tvättmedel och sköljmedlet som luktade friskt vårgräs - enligt honom. Enligt henne doftade det bara... Friskt. Inget hon dock sa till honom igen då han blivit så svart i ögonen när hon ofta handlat fel sköljmedel. Enligt honom. Man lär sig av sina misstag. Eller hur? Särskilt efter att ha blivit uppläxad och örfilad. 

- Hej Jennie, det var ett tag sen! Du är lika ja... Alldaglig som vanligt... säger han i sin släpiga ton som han alltid använde när han ville förlämpa och bemästra henne. Han visste vart han skulle sikta - numera kunde hon honom så hans skott gled ljudlöst förbi henne. Hon behövde inte ens ducka.

- Hej Johannes, svarar hon mjukt men en aning avmätt.

Detta är inget möte hon vill ha. Springa in i Johannes på det här viset. Han tror säkert att han kan dra in henne som man drar in en fisk. Dock nappar hon inte på det - nu. Annat var det förr. När hans utseende och karisma fick henne knäsvag. Nu äcklar han bara henne. Hans aura är smutsig, svart, mörk och farlig. Det fick hon minsann lära sig under den hårda tiden med honom. Det tog tid att göra sig fri. Hon som till och med fick byta stad. Hon valde universitetet så långt norrut och hemifrån hon kunde. För att komma ifrån. Komma bort. Rädda sig själv och den lilla självbevarelsedrift hon hade kvar. Den han inte stampat bort. Antingen det eller polisanmälan. Hon valde att fly i hemlighet. Nu var hon på ett hastigt besök i hemstaden och på väg för att ta en fika med den vän som fått henne att våga ta steget. Steget till ett eget liv där hon kunde andas fritt igen. 

- Hur har du det nu för tiden, sjunger han med ett snett leende och hans bruna ögon glittrar. Det där funkar dock inte på henne längre.

- Vet du Johannes, säger hon bestämt. Jag har det bra, väldigt bra nuförtiden. Du då?
Inte för att hon vill veta utan för att avleda honom. Få stopp på den här idiotin. Att hon ska stå och prata med honom - han som slagit henne sönder och samman. Både psykiskt och fysiskt. Det var dumt av henne att inte ha stämt träff med Linnéa hemma hos henne men hon har lovat sig själv att inte låta sig begränsas av gamla rädslor längre. Hon vill återta sin hemstad. Hon vill inte vara rädd längre. Hon tänker inte vara rädd längre. Johannes är en liten rädd pojke bakom sin tuffa korrekta attityd. Han döljer sin svarta själ i märkeskläder, i sin resliga längd, i sin perfekta frisyr, med sitt leende men henne lurar han inte längre. 

- Jag har det bra, är ihop med Sanna nuförtiden och ja, vi har det fint. Jag jobbar på... Bla, bla, bla... Där tappade han henne. Hon orkar inte med hans svammel längre. 

- Hallå Casper! ropar hon rakt ut och vinkar till någon bakom Johannes rygg. Fast ingen Casper finns där. Hon känner inte ens någon som heter så. Du jag måste rusa nu, min dejt väntar på mig, säger hon med ett påklistrat leende. Hon börjar gå men stoppas hårdhänt av hans hand som kramar om hennes handled. 

- Gör inte så mot mig, dissa mig inte så här! Du vet att det kan bli vi igen, allt kan bli bra. Jag kan ändra på mig. Det här med Sanna som jag nämnde är bara en liten fling...

- Stanna där jag orkar inte höra på dig längre, inte mer! säger hon och försöker att inte darra på rösten. Hon måste vara hård nu, lika hård som han är eller försöker vara för hon tycker sig se något i hans blick som inte är så tuff längre. Hans resliga gestalt liksom krymper ihop framför henne och hon ser honom för vad han är. En pojke, en tonåring som försöker vara en man. Hans dåliga energi gör henne illamående.

- Det du och jag hade är över. Det var du som bröt mig sönder och samman. Släpp mig nu!

Hans krampaktiga hand om hennes klämmer ännu hårdare. Hon vet att hans grepp kommer att lämna blåmärken efter sig. Numera gör det henne ingenting. Hon känner sig inte rädd för honom längre. Hon har tagit tillbaka sig själv för länge sedan när hon gick ut ur hans lägenhet med sina kläder och det hon hann ta med sig med Linnéa väntande utanför i en taxi. Det har tagit tid att läka men nu är hon hel igen. Inget och ingen ska få förstöra det någonsin igen. 

Johannes ser det i hennes blick och långsamt släpper han sitt tag om henne. 

- Haha, som om jag skulle vilja börja om med dig! Du som inte ens kan skilja på sköljmedel, säger han med ett hånflin. Hans ansikte i sten nu. Hans läppar sammanpressade. Lycka till med vem det än är du ska träffa! säger han och skjuter henne ifrån sig så hårt att hon håller på att ramla baklänges. En man hinner ta emot henne.

- Allt i sin ordning här? säger han med en skarp röst.

- Allt är i sin jävla ordning här! fräser Johannes och försvinner mellan strosande människor som äter glass, som skrattar, som går in i affärer och shoppar. Människor som är normala. 

- Tack för att du tog emot mig, säger hon och ler mot mannen.

- Det var allt en otrevlig ung man det där, om jag var som du skulle jag gå åt motsatt håll.

Och det är precis vad hon gör. Hon går åt motsatt håll i sin hemstad. Den hon nu vågat sig tillbaka till. Det bultar lite i handleden där Johannes hårda kramande grepp inte velat släppa henne men det är det värt. Hon ler. Snart ska hon äntligen få träffa Linnéa, sin bästa vän på deras favoritcafé. De ska babbla om allt och ingenting, skratta och gråta av glädje. Ta igen förlorad tid.