i de övergivna strukturerna, elementarvarelser på stränderna, det föll ett ymnigt snöfall ur allting, det föll årstider ur kropparnas försjunkna minnen, allting hade en gång varit en sommar, en sommar som stod i brand av människornas uppsluppenhet, deras behag som fyllde landskapet med sång, som gjorde att bokträden svävade, att allting förflöt med lätthet, ett notsystem lika förflyktigat som en skock kråkor på en elledning, och allting hade blivit till vinter, en vinter vars köld konsumerade städerna, en vinter vars köld åt av kropparna, det nukleära ljuset hade bränt in sina skuggor på insidan av deras ögonlock, det nukleära ljuset hade bestrålat bebyggelsen och gjort den ren, sedan skulle sotet resa sig mot himlen, sotet skulle lägra sig över den sista solen, forma bebyggelsen till något annat, en natt, ett andetag av köld, natten droppade med sitt smutsiga regn över fälten, såg vetefälten förvandlas till skuggor, dränerade henne på sin fruktbarhet, gjord henne steril, såg hur människornas tårar förfrös till droppar av köld, hur människornas tårar gav vika och föll neråt mot en avgrund, mot en rymd i vilken stjärnorna förlorat sina fästen, låg spridda över himlen som ett trasigt pärlhalsband, och vi satt på kvällarna vid vindskyddet och kokade skålsnäckor, det smutsiga, svarta regnet rann längs med huden, hur röken från en fjärran stad steg mot himlen, städerna i norr, haven i söder, vi visste att allting hade varit en sommar, prunkande klätterväxter som slingrade sig längs husväggarna och målade dem i ljusgröna nyanser, landskapet som skälvde i vårsolen, när livet steg som osynliga andar mot skyn, när något varsamt bar upp människor och fick dem att sväva över jordytan, allting hade en gång varit en sommar, när brunnarna fortfarande rymde tjänligt vatten, tiden när människorna steg upp på morgonen och åt frukost med sin familj, när barnen drack juice och åt mackor med smör och ost, när kaffet fick köket att dofta av tillförsikt och framåtskridande, för länge sedan när människorna kunde äta oxfilé och dricka rött vin på kvällarna. nu finns de förfrusna träden, skogar genom vilka ljuset aldrig faller, lantegendomar som stått övergivna i åratal, brunnar utan någon substans, ja vi är brunnar, brunnar utan någon näring som bär på den sky som lägrat sig i ovan., bär på molnen av sot som spunnit sitt mörker över livet, någon gång i månaden kommer det matleveranser från en annan zon som är omgärdad av höga murar och beväpnade vakter, det finns böcker, fragment från en annan tid, det finns stoff kvar i ruinerna efter Louvren, de finns skulpturer från renässansen vars dynamik förlorat sin tillhörighet, det finns gamla katedraler vars kupoler brinner intensivt under himlen, konstverken har förlorat sin elektricitet, de ligger över fälten som rovor uppdragna med rötterna, rottrådarna kan inte längre tränga in i världen och dricka dess mening, konstverken är uttorkade, tömda på blod, förstelnade artefakter som svävar viktlöst i rymden bortanför sitt sammanhang, det fanns en gång en berättelse om stjärnorna, om hur de prydde himlavalvet med sin skrift av ljus, hur de steg upp över jorden om natten och spann sina mönster av arketyper, av djur, och av sång över människobyarna, låg som en gnistrande väv över den ändlösa natten. försökte beslöja dess vidder, en hinna som kapslade in människorna och skyddade dem mot intigheten, en sköld, en fiktiv sköld som värjde sig mot nattens vidsträckta glömska. i natt är hieroglyferna trasiga, allting är vidöppet ut mot kylan, den uråldriga harpan vi bar i våra ögon har tystnat, tidsåldrarna har slutat sjunga och vi dricker det kalla, likgiltiga ljuset som faller ner över fälten, jag kommer ihåg när mina morföräldrar berättade historier om lantbruket, om de gamla vetefälten som en gång frodades under solen, vidsträckta fält som bar oss på sina ryggar, deras varsamma nynnande under en allt mer mognad sol, historierna om mjölken, hönorna och äggen, när haven var fulla av fisk och när skogarna var fulla av träd. och jag är bortom ödet, bortom fälten, i andra skogar ur vilka skuggorna faller som förlorade drömmar, dimensioner som doftar radium och rök, jag drömmer om städerna som en gång var, regnskogarna som spann sin grönska över djuren, de friska vattendragen som svalkade i värmen, tiden innan sotet lägrade sig över solen, innan svälten, innan människorna blev galna av hunger, jag är bortom ödet, i en annan korridor, på andra stränder beslöjade av radioaktiva kroppar, och stjärnväven som täcker himlen är en labyrint, stjärnväven som täcker himlen är en karta som står skriven i skuggor, och mitt lik är lika abstrakt som ett gammalt ur utan några visare..,