Den iskalla människan avfärdar vänlighet och kärlek som löjligt strunt. God person reder sig själv och behöver minsann ingen hjälp eller sötsliskig ömhet. Det kan röra sig om nyhetsuppläsaren på de lokala nyheterna som inte önskar tittarna en god kväll. Det gemensamma för de iskalla människorna är bristen på ljus och liv i blicken samt bristen på resonans och värme i rösten. Tillsammans förmörkar de samhället om det inte vore för de flödande varma människornas självklara och naturliga flow av godhet och en självklart sprudlande vilja att sprida ljus, glädje och värme omkring sig. Man slappnar av och pulsen sänks. Man kramar om varandra och önskar lycka till. Glädjen fyller kropp och själ och själva meningen med livet blir med ens uppenbart. Den iskalla människan avfärdar som sagt kärleken som ett sentimentalt omoget nonsens men så han in i TV-studion, nyhetsuppläsaren på de lokala nyheterna med sin briljans och jag andas långsammare och djupare. Det finns riktigt äkta goda människor som gör livet värt att leva konstaterar jag och känner mig besjälad och ett med Universum.