Det känns som att jag lever i en epilog av de första elva åren av min barndom, i en efterdyning av två superextrema traumakatastrofer vars verkningar aldrig verkar ta slut. Som att mitt så kallade liv bara är en ganska meningslös transportsträcka fram till döden. Som att sitta och vänta på ett tåg som alltid är försenat och det enda jag har att roa mig är att skriva och publicera texter i en litteraturgrupp på facebook. Mina katter är naturligtvis fina vänner men annars så verkar det som att jag inte riktigt passar in i någons sällskap och inte någon i mitt. Jag tänker försöka att skriva en roman i höst, om härjade barn och ungdomar som inte har några riktiga föräldrar, precis som inte jag heller hade. Det är ganska viktigt att ha en bra mamma och pappa för samhället är i mångt och mycket en hård och ogästvänlig plats att gå omkring och och försöka må bra. Den som inte får tillräckligt med kärlek under uppväxten riskerar att bli som jag, en halvt utslagen människa ganska långt ut i marginalen av samhället som lever på sjukersättning och hyr en stuga i andra hand genom kommunen. Två bränder har jag ställt till med när jag var psykiskt sjuk. Satt på rättspsyk i fem år. Ingen människa skadades vilket inte heller var min avsikt. Det värsta just nu är mitt posttraumatiska psykosomatiska trötthetssyndrom som har ett påslag sen några månader tillbaka. Det har jag lidit av i trettioett år och det är inget som jag har vant mig vid.
Annars psykiskt och själsligt så känns det som att det grlnskar, blommar och frodas trots den starka känslan av meningslöshet att livet är en trist transportsträcka fram till döden. Det är för jävligt men annars så är det bara bra. Mina tre kattungars vilda livsaptit och gränslösa glädje smittar av sig på mig och jag älskar dem som om de vore mina barn. När jag hör mig själv sjunga någon låt från sjuttiotalet så mår jag bra. När jag stöter på någon människa som mår bra så blir jag lycklig. Om morgonen så hälsar jag den mäktiga solen välkommen och dansar indiandans naken framför kaffebryggaren.