Med sin blick skrek pojken efter hjälp då hans psyke höll på att gå sönder. Det var dock ingen av de vuxna som uppmärksammade det akuta nödläget eftersom alla var fullt upptagna med att begeistrade ägna sig åt sin extrema optimism och positivism. Pojken kunde inte hitta ett hem i någons ögon och öron så han svalde som vanligt ned ångesten och skräcken och satte sig halvdöd hos de andra barnen och kollade på programmet Vilse i pannkakan och det var så pojken kände sig, vilse bland de frånvarande och sovande vuxna. Men det är härligt att stänga av och förtränga allt det onda för man blir euforisk och liksom hänförd. Tio år senare är pojken mycket allvarligt psykotisk och snor sin mammas bil för att begå självmord, får en kraftig sladd på en slingrig grusväg och kör in i ett träd. Bårhusets svalka känner inte pojken och hans död tystas ned. Snart är de vuxna så där underbart optimistiska och positivistiska. Vad livet är härligt tänker mamman och knaprar i sig ett par stesolid till. Vad skönt att inte känna någonting.