Ruttnande brosk
I tankarnas byte
I förmodade segrar, i förnuft, förlust
I den eventuella desensibiliseringen
En uppmjukning som rycker hårt, som stjäler
Som långsamt kopplar bort mig från varje extremitet
Av ideologi och av lem
Ett fel i min strukturella integritet
Från födseln, i min design
Sinnet och kroppen åldrandes i enighet
I maskopi mot mänskligheten och mot mig
Att springa runt och sedan gå
Sedan sitta, sedan lägga sig stilla
I molnbeundran
Ett regn förminskat från storm
Till ett enkelt, rytmiskt droppande
Orubbligt fokuserat
På mitten av min panna
Och jag är gjord omobiliserbar av rädsla
Av mer rädsla än jag någonsin känt för någon storm
En lättsinnighet som klämmer ursinne om nacken
Denna smygande ondska inom oss, likgiltighet