I ett liv av orolig turbulens
där marken alltid vibrerar,
finns det ofta en tendens
att tryggheten abdikerar.

Söker sig till mörka rum
där ingen annan kan se
och tystnaden förblir stum
endast skuggor kan le.

Lysande ögon av ont hat
borrar sig djupt in i sinnet,
likt en terrorists attentat
som spränger loss skinnet.

Tårar hårda som svart granit
rullar nerför en sårig hud.
Briserar som sprängd dynamit
och ekar inuti, rädslans ljud.

Var ska man sätta sin fot
utan risken av att falla.
Hjärtat känns som ett klot
och själen börjar förfalla.

Varje dag blir en rå strid
kampen över viljan att dö.
Mina känslors eviga envig,
ska jag drunkna i denna sjö?