När man växer upp i en galen familj, är det då konstigt att man blir sjuk själv? Jag hade inte förtjänat att bli allvarligt psykotisk, jag var bara en traumatiserad pojke som var försvarslös och fullkomligt chanslös. Det var som att en förbannelse vilade över vår familj med en bipolär pappa som föll för alla frestelser och gick i alla tänkbara fällor. Jag var en pojke som betraktade kaoset medan självkänslan dalade ju längre ned pappa sögs i sitt slukhål. När han inte orkade längre och begick självmord så gick jag in i psyksjukdomens dimma och det var ingen som saknade mig. Det kan vara väldigt skönt att vara psykiskt sjuk, flummigt härligt.
Men det är fan inte skönt att vara schizofrent psykotisk. Det är den maximalt helvetiska mardrömmen. Jag tänker på alla barn och ungdomar där ute som mår psykiskt dåligt, och deras föräldrar som står lamslagna och inte fattar någonting. Föräldrar med sina ryggsäckar som själva skulle behöva hjälp.
I grund och botten är det endast kärlek och sanning som hjälper, det finns ingen annan väg att gå. När man växer upp i en galen familj, är det då konstigt att man blir sjuk själv? Och samhället med sina ihåliga strategier och attityder. Folk är så hjärntvättade och insyltade. Och djävulen som konstant försöker vinna själar och i vars närhet människorna är små och maktlösa. Det finns ingen annan väg att gå än kärleken och sanningens. Samt humorns.