De skenheliga familjerna med en lyckad och oklanderlig fasad, och innanför trauman, svek och grymhet. Barnen som går under trots alla falska fotografier som signalerar något annat.
De verkligt sjuka familjerna i vilka barnen flyr in i tromadol och andra droger för föräldrarna har döda ögon helt utan kärlek, empati och respekt.
En förödande positivism och optimism trots att situationen är svart och helt meningslös.
Jag hörde om ett barn, femton år gammal, som cyklade ned till järnvägen. Dess dysfunktionella föräldrar orkade inte med att identifiera henne på bårhuset. Begravningen var smidigt och bekvämt överstökad och sen bara en oberörd tystnad för vi har absolut inte gjort något fel. Vår dotter råkade bli sjuk bara och nu ser vi framåt mot några lyckliga år. Det går inte att älska en sjuk dotter så vi sörjer inte nämnvärt.
De sjuka familjerna vars ungar med utarmat och förtvinat själsliv går under bakom de lyckade fasaderna. Vem ser dem? Vem bryr sig överhuvudtaget? Det råder en epidemi av dåligt psykiskt mående i landet och politikerna är stolta över sina partiprogram, medan ungdomarna går på tromadol för att slippa sin kaotiska ångest i en livssituation som är urspårad och fullständigt ohållbar. Kärlekens öppna ögon utgör ett hot mot de omänskliga livsstrategierna för vi har inte gjort något fel. En 12-årig flicka sitter och skriker i en kolmörk garderob och vill inte finnas till. Pappa är kommunalråd för sossarna och det skrattas festligt ute i matsalen. Pappa har 5000 barnpornografiska bilder i sin dator och den så kallade mamman är hög på stesolid och rödvin och framtiden ser ljus och lovande ut. Det är en fin familj som många avundas. Snälla pappa utnyttjar sin dotter sexuellt regelbundet och mamma vet om det. På valaffischerna ler pappa sitt stora, varma och förtrondeingivande leende som gör kvinnorna varma i byxorna. Livet är bara helt underbart och det har de sannerligen förtjänat.