Den övergivne, förödmjukade och bortglömde 12-årige pojken som fixade bensin och brände ned hela den stora skogen. För att visa att han faktiskt existerade. Mammas hat som blixtrar.
Den tungt deprimerade pappans apati och pojken som inte kunde sluta skratta sin ljuvliga skadeglädje. Aldrig har pojken fått någon som helst kärlek. Den skenheliga och allvarligt sjuka mammans skrämmande iskyla. Pappan som är en före detta människa. Lillasystern som ständigt gömmer sig i källaren helt uppslukad av sin fantasivärld. Socialtjänsten som kommer bums och tar med sig barnen.
På radion spelas du ger mig bra vibrationer. Pojken och hans syster hamnar i ett strikt kristet fosterhem med två idiotiska föräldrar som är proffs på att ge ett sken av godhet.
Pojken bränner ned skogen där också och hans lillasyster går in i en extrem psykos. Det är kö till BUP. Socialdemokraterna har inte lyckats fixa det under sina åtta år vid makten. En diffus skräck genomsyrar hela samhället och innevånarna vet inte vad de ska göra eller ta vägen. Drogerna TV och internet hjälper inte längre. Pojken slår sin doktor på käften, spottas och klöser. Hans socialsekreterare knaprar tromadol och drömmer om sitt livs första orgasm. Lillasystern talar med bilar norr om svarta havet under mammas torra klockas klänning. Pojken skrattar sin härliga gränslösa skadeglädje. Befolkningen i staden vandrar omkring och beter sig efter kollektivt uppgjorda mönster och ve den som inte är normal. Pojken och flickan bor i olika jourhem och pojken åstadkommer alltid smärre katastrofer. Hans lillasyster är övertygad om att allt bara är en film och att hon kommer att vinna en Oscar. Pojken dagdrömmer besatt om nästa kopiösa skogsbrand. Flickan försöker dränka sig i badkaret medan Lotta på Liseberg når nya oanade höjder. Sverige mår bara bra.