Det kalla vattnet kändes nödvändigt men bara ytligt tillfredsställande. Tumultet inom mig kvarstod. Blicken som mötte mig när jag reste mitt huvud hade mycket att berätta, men jag förstod inte dess språk. Spegelns reflektion var som av en annan person, fast ändå inte; en barriär mellan mig själv och jag. Tiden stod stilla. Uppgivenheten kvävde mig långsamt. Ibland ventilerades våldsam energi av lidelse i ursinniga utblåsningar. Det kändes aldrig bättre efter dessa ventileringar, bara mer skam, skuldkänsla och bekräftad värdelöshet. Mörkret slöt sig närmare och hopplösheten fördolde allt utom sig själv. Jag slog ner blicken när den apatiska trollbindningen bröts. Jag ville inte se mig själv. Jag visste att jag var på väg mot avgrunden. Visste att vägen jag vandrar sluttar brantare och brantare ner mot helvetets eldar, men jag var oförmögen att vända mig om. Sluttningen var nu så brant att stegen gick av sig själva. Jag var en passagerare hos mig själv som bara kunde titta på. Titta på och lida.

Jag gick tillbaka till sängen och önskade att sömnen förintade alla känslor, men jag visste att ingen sömn kommer komma, det finns ingen frid att få. Jag ligger istället och känner hur allt som någonsin betytt något, som givit bot mot det som nu svällde oförhindrat i mig, långsamt och obarmhärtligt tappat sin skepnad och försvunnit. Tunnelseènde mot mörkret. Mörkrets flammor hade likgiltigt bränt bort allt levande och framför mig fanns bara torr, hatande jord. Grenarna som tidigare hade slingrat längs sidorna och utgjort en chans till att gripa tag, klättra och kämpa sig tillbaka, hade sedan länge slutat växa vid denna obördiga plats där jag var. Ormar hade tagit dess plats vid min sida. Slingrande, viskande, ringlande kroppar med tungor som fyllde den själ som redan låg, med gift. Lamslog och paralyserade. Ångesten skriker: jag förgörs! Jag försvinner! Jag är ett skal utan innehåll. Mörkret genomsyrar allt. Jag känner hur jag dör, utdraget och långsamt, men med samma oundvikliga determinism i ödet av en plötslig död. Sen, från någonstans, ett ljud hörs avlägset och svagt i mitt inre. Ett dovt mullrande som ett fjärran jordskred. De ögon som vant sig vid mörkret kan plötsligt förnimma något annat, något som bryter det totalt mörka. En tunn ljusstrimma som vara skör och flyktande, finns i min närhet. Hela mitt väsen, allt som på riktigt är jag, kämpar mot mörkret för att gripa fatt vid den tunna silkestråd av ljus och hopp som är min enda och sista räddning. Att sträcka ut handen för att greppa hoppet känns som att försöka gripa tag i det vatten du sjunker ned i med fötterna fastkedjade vid en stor sten. Du vet inte hur det ska gå till, men du försöker ändå. Du kämpar för livet, för ljuset, för existensen av ditt varande. Från den kampen, ditt innersta åter kan realisera ljusets existens, åter känna dess närvaro i ditt inre, vägen framför dig är nu den långa stapplande vägen tillbaka till ytan, bort från eldens rike. Du har nu vänt dig om, och färden går nu mot livets och ljusets rike.