Armbandsuret stramar kring min handled.
Jag,
bunden till tid och rum,

en strövare som far land och rike kring.
Som en havsklippa i stormen
tar jag ut mina steg mot horisonten.

Det är som att tänka sig fet
bara för att påvisa absurditeten
i att dansa naken och ensam i natten.

Jag vet en sommar
då jag fortfarande borde ha varit lycklig.
Då kunde jag alltid gå ikapp drömmarna

och bevisa dem fel.
Men livet är en mardröm
var man än vänder sig,

vart man än går
och hur man än tänker.
Där sorgens smärta tränger in

ända in i längtan
som tär och hugger sig trött
tills jag måste vidare.