Skimmer i en ömmande feber
marans fingrar tappade tag
Svartfläckad måne stal med söndrande
mina ohämmade hjärtslag utan längtan kvar

Djupare än minnen står natten
botlöst slukad av molnen
En natt stjärnlös som frossa,
skogen blev svart som ödets viskan

Grävande tog mig månen
Gruvligt tog mig skimmer
och lämnade mig
en ritt tillbaka till skuggor

Ledd i en fumlade vilsen gång av min skugga
förkastad till en värld där jag aldrig kan stanna
Igen klarvaken av min gång i skog,
till gläntor där ännu gamla minnen andas