Harmonia kom genom dagarnas damm
med vilja vid vägarnas vindlar,
obändigt fria och ständigt fram
vi gick i irrblickars bindlar.
Och långa var dagar i hägnlösa hagar
med många små stunder som ljuset jagar.

Men jakten var jordisk, och skiftande
mot bergstopp som högre höjde
de mästrande molnen som driftande
den upplysta stigen röjde.
Kärlig var världen som sållades bort
vid månskärans vägskäl, längs leden kort.

Harmonia går upp i ett molnstänk av krut
att mötas av vägskäl vid viljan Förut.
Att gjutas av skärseld vid kärlekens tjut,
att stå inför stormen på steniga stup,
att dragas av Döden i rep utan slut
emellan gryning och avgrundsdjup.