Jag satt ensam där i den lite kyliga höstvinden

just när löven valde att dansa för mig

dansa med en nästan panisk intensitet

som om chansen aldrig skulle komma igen

sanden från stranden blandade sig nu i lövens dans

och tillsammans virvlade de runt

i en höstlig version av en rumlande midsommardans

klarheten i luften gick nästan att smaka på

när jag helt girigt andades in den

tillfällen som dessa de bara kommer till oss

som just här och nu i detta höstliga och spröda ljus

men själva bilden i denna underbara verklighet

hade en synnerligen hög upplösning

trots dunkelheten som nu spreds i min omgivning

jag kom helt plötsligt på mig själv med att gråta

ja tårarna formligen forsade nedför mina kinder

känslan i stunden var så oerhört definitiv

så att min känslor svallade ohämmat över

jag lyfte min blick ut över ett mörkt och oroligt hav

sedan vände jag mig sakta och sorgset om 

och gick med tunga steg bort ...från det vackra

Copyright © AndLou