Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
"The distinction between past, present, and future is only a stubbornly persistent illusion." ~ A.E.


eken





en labyrint hade flutit i land vid stranden, och när vi var mycket unga hade vi lämnat kartorna i branden, trängt in i djupet av ett labyrintiskt virrvarr av korridorer och rum, sett hur väggarna förändrade sin skepnad i takt med att tiden fortskred, vi kunde höra det avlägsna ljudet från de gamla ångloken på andra sidan väggen, och gudarnas kvarlåtenskap hängde kvar upp i skyn, detta gnistrande nätverk av himlakroppar vars anleten hade frusit till is under köldens likgiltiga tidevarv, stjärnkonstellationerna som hängde i ovan hade förvandlats till en törnekrona, ett rakblad med vilket jag sökte karva ut en annan karta, karva ut en annan skepnad av mig själv ur tidens flyktiga kropp, den mörka skogen steg ur ett öppet sår och öppnade upp sin bitterljuva sång över världen, jag hade förirrat mig in i labyrintens virrvarr av dunkla korridorer och rum, sett dess slutna atmosfär kapsla in allt det levande och förvandla det till förvridna skuggor av sig själv, det som en gång hade levt hade tystnat, intigheten hade växt sig stark till en kakofonisk malström vars gravitation mina förehavanden förlorades i, gravitationen i vilken jag hade tappat bort allt det som en gång var något, alla somrar från förr, den gamla lantegendomen som gått i arv i generationer var gömd i augustigrönskan, huset där jag satt och drack te för flera sekler sedan hade förflyktigats, hade desintegrerats till rök och dimma, och det enda jag hade kvar var en gammal planet som låg försjunken i min hand, en planet omspunnen av grönska och ljus, en längtansvärld vars inre kunde höras genom alla århundraden som gått, jag hade aldrig varit något annat än en skugga av en dröm, ett blad som fallit från ett träd och drömde om att återgå till den rymd av grönska som spirade i grenverket, en dröm som var en annan stad, i ett annat land, som utspelade sig på fantasins salonger med en gammalmodig dekor i mörka färger, jag var en icke-existerade absurditet och blott drömmen kunde göra mig synlig, verklig för ett ögonblick, fiktionerna var små båtar som seglade över en avgrund, fiktionerna var rymdskepp som var lastade med ett varmt blod, mot en annan hamn där städerna inte var byggda av papper och luft, en annan hamn där människornas ögon inte var lika efemära som vårgrönskan i april, varför spann de sina efemära slöjor kring bebyggelsen, strukturer av papper, traditioner och religiösa myter av regnvatten som spolades ner i kloakerna, det fanns inte längre några hamnar att lägga till vid, det fanns en labyrint vars väggar ändrade sin skepnad efter årstiderna, den undflyende substansen som omformades när man tittade på den, allt var skuggor som stod i brand av tiden, allt var odlingar av människoorgan som stod och ruttnade i solskenet, människornas smältande kroppar var en sjukdom som ingen talade om, människornas nariga händer som låg i smältugnens öppna gap var en bortglömd dikt, en karta över en natt som låg gömd under sängen när vi försökte byta ute våra ögon mot de mörka sjöarna som svävade bortom tid och rum, det fanns blott antydningar, viskningar som kunde höras i fjärran av människor som hade skapat ett nytt kosmos, och någon dag långt senare, i en annan vår, i ett annat ljus, jag såg spåren i labyrinten, fotspåren på marken i vilka blåklockorna bildade små öar, dina fotspår ur vilka en blå rymd trängde fram, jag följde efter dem neråt mot labyrintens inre, jag såg ett gammalt ekträd växa fram ur dina ekvationer, det var eternalismens fyrdimensionella kosmos som tornade upp sig framför mig, trädet var allt som någonsin hade existerat och någonsin skulle existera, det vara alla himlakroppars positioner de någonsin upptagit i universum, alla atomer och molekylers rörelser från tidens början till tidens slut,
det var alla ögonblick som rymdes i ett människoliv - från de första stegen till det sista andetaget, den var jordens alla varv runt solen från den första dagen till den sista, ekens fyrdimensionella rötter sträckte sig ned till de första ögonblicken, vid universums tillblivelse när tid och rum och ljus trängde fram ur intigheten, exploderade i en brinnande rymd av stjärnor, nebulosor och gasmoln, den skälvande trädstammen var de miljarder år som löpte mellan början och slutet, och den uråldriga trädkronan var platsen där allt slutligen slocknade och blev till intighet, den ändlösa natten där ingenting längre fanns, trädet var det förflutna, nuet och framtiden, och de existerade alla på samma gång, i den sällsamma dikten skriven av Herr E hade förgänglighetens ridå ryckts bort, och på andra sidan stod en majestätisk ek som glödde i natten, bar himlen på sina skuldror när den blickade ut mot den sovande människobyn nere i dalen..,












Prosa av Androiden VIP
Läst 180 gånger
Publicerad 2022-09-09 21:01



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP