Jag försöker förstå,
även om jag ändå nånstans vet,
att allt kommer lysa framför mig,
är jag fortfarande rädd att jag missar
de tillfällen som ger mig den där chansen
att skina så där vackert.

Jag försöker förstå vad jag behöver
för att aldrig mer låsa in mig själv,
utan att råka skapa ensamhet och
brist på närhet utan att bli helt
låst vid min egen självcentrering.

Jag försöker förstå vart min väg visar mig,
även om jag nånstans vet att vägen visar
mig dit jag vill och dit jag är menad för,
men ändå känner jag oron för att vägen
kan vara oviss och därmed leda mig på villospår.

Jag försöker förstå vilken kärlek jag är menad för,
även om jag nånstans vet att kärleken redan finns där
djupt inom mig och att jag egentligen inte behöver fundera,
men ändå är jag rädd att gå miste om den äkta kärlek
som ska följa mig hela vägen in och bortom livet,
där döden endast är en enkel passage, där allting slutar
och allting börjar.