Rådimman klockan fem och trettio ligger som ett lågt vilande moln strax innan mankhöjd på rådjuren som betar på ängen och jag undrar över höstkylan och den senaste tidens rosa och djupröda himlavalv som väcker ett romantiskt skimmer i minnet beror på Putins granater ett stenkast bort. Det blir rött. Trafikljuset bestämmer och jag lyder. Trafiken är begränsad. Jag är nästan ensam. Bara den där förbannade sopbilen som alltid dyker upp samtidigt som jag och lägger sig framför som en djävla bromskloss. Egentligen svär jag väldigt sällan nu för tiden. Är mer foglig. Åren har passerats. Mycket har slipats ner. Det kantiga har mjuknat och tid ges för att betrakta precis som förr men på ett annat sätt. En sorgsenhet finns där. Alltid. Men den ligger i naturen, i kretsloppet. I höstanvinden. Att födas och att dö. Rynkor. Förgänglighet. Minns min mors blick. Värmen och hårdheten i hennes grepp när hon sade adjö. Det kändes. Jag betydde något. Jag är glad att jag fick uppleva det. Alla rubbas någon gång. Företagshälsovård. Du betyder ingenting. ”När var du lycklig senast”, sade hon. Sedan fick hon veta att företaget inte längre betalade för sådant och frågan försvann. Dog. Ingenting hände. Det kostar pengar att vara sjuk och pengar finns inte. Livet är Punk och om inte punken fanns finns inte livet. Kanske är det så. Men vad är då själva definitionen på punk? En ensamhet? En önskan om förändring? Ett ryande för väckelse? Ringar på vattnet. Förgänglighet. Hur tillvaron rinner ner i dagvattenbrunnen och ombildas. Förvandlas. Släcker törst och låter växa. Knölbegoniorna är vackra så här års. Orange. September är min månad. Om en vecka fyller jag år. Nästa år fyller jag sextio.