Jag dansar dikten i septemberdimma,
fast månen stapplar, gulblek, kall och krum
med skallens hålögt vita kranium
i höstens liklukt och septemberimma.

En dikt kan dö en sen septembertimma.
Jag tänker då "Cogito, ergo sum"
som tankens tröst och epitafium
och versen går ju att septembertrimma.

Ett hopp om vår i en septemberstrimma,
en framtids sommarevangelium,
kan i en vacker vers septemberglimma!

Men hösten kväser dansen, gör den stum.
Mitt trots går ut på att septemberrimma.
Det gör mig kanske till ett unikum.