Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Varför kriga för någon som inte är beredd kriga för dig


Skuldra vid skuldra allierad med en desertör.

Redan vid första anfallet tog jag parti. Samlade mina styrkor mot fienden och tog hand om de sårade, fanns där. Plåstrade om sår, gav värme trygghet och skydd mot eventuella nya stacken utan att ännu vara direkt involverad i kriget sig självt. 

En tid gick. Jag samlade ihop spillrorna  och den sårade blev starkare för var dag. Mark som synts varit i fiendens händer återerövrades och en ny stark frontlinjen byggdes upp, en frontlinje som syntes vara ogenomtränglig för de nu två allierade.

Tiden gick, ett muntligt konvolut med upprättades, ett konvolut som med sina ord skulle göra alla frontlinjer starka, ingenstans där fanns en svaghet, bara styrka. Men så hände det som inte fick hända.
Utan att vi visste fanns i vår egna trupper en gerilla, en gerilla som i sin rädsla överrumplade oss och stack min allierad i ryggen så hon sårades svårt. Själv blev jag överrumplad då jag trodde att vårt inre försvar var det tryggaste som fanns. Denna attack fick mig att backa ett par steg men samlade mina trupper snabbt till en motoffensiv. Attackerade på alla fronter mot detta inbördeskrig. Visste att jag snabbt måste slå ner revolutionen för min allierade var nu mer svårt sårad och sargad än det från det första yttre anfallet.  
Utan att lyfta vapen vann jag snabbt förtroende hos motståndarna som kom ur hennes led. Jag kände dem knappt men med auktoritet och styrka tog jag mig in bakom deras försvarslinje och vann dem över på vår sida. Nu kunde jag åter ta hand om min sårade.
Ingjöt kraft och mod i henne så hon åter tycktes stark .. men krigen tog aldrig slut.

Strid efter strid utbröt. Jag han aldrig se vart fienden kom från innan kriget var ett faktum. Stod uppe i barrikaderna och syntes kriga mot en osynlig motståndare. Plåstrade om efter varje strid. För att ge glädje och kraft i min bundsförvant tog jag henne till frizoner där hon kunde andas och samla kraft. Gav det stöd jag kunde för att stärka min allierades försvarslinjer. Fanns där natt som dag beredd mot nya anfall, anfall som kom om och om igen utan att förstå vart anfallen kom från, men nu gör jag det. Min allierade är en desertör, det är i henne alla krig tar sin början.

Hade jag redan vid inbördeskriget som bröt ut insett att det bodde en simpel desertör i min allierade. Borde ha sett att vid varje batalj la hon ner sina vapen medan jag reste mina. Borde ha sett att den jag skuldra mot skuldra skulle i kraft och mod skulle möta alla fiender med var den svaga länken i vårt förbund. Hade jag insett det då hade jag nog inte rest vapen för hon för varför gå i strid för någon som inte är beredd strida för dig.
Men nu är det försent samtidigt som jag inser att varje gång hon gömmer sig under en sten måste någon plocka bort den. Dessutom har jag skrivit på ett konvolut som är skrivet med kärlekens penna att vad som än händer kommer jag fram till min död finnas där vid hennes sida som allierad. 

försvagad är min försvarslinje men inte utslagen 

Stark för oss jag alltid finns

 




Fri vers av Strandberg VIP
Läst 37 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2022-09-15 04:47



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Strandberg
Strandberg VIP