Jag tror att jag kan ana
mörkret som var ditt
Nu, när jag vandrar runt
i det som är mitt

Hittar inga rum att andas
ingenstans att samla kraft

Själen bankar inifrån
får kroppen att säga sitt

Så ja
jag kan förstå ditt mörker
nu famlar även jag

Letar efter vägen

Men vägen som var din
kommer inte att bli min

För ännu behövs jag
av barnen
Dem, du aldrig mött

Vill inte ge dem
mörkret
Det du gav i arv.

Så jag tystar själen
stillar kroppen
och fortsätter leta

Vill finna vägen
Vägen ut.

© Kajsa.