Regnet är en grå sjal
som 30-talshuset sveper om sig;

förstulampans närsynta ljus:

höstnattens stopplikt
i synen på allt blint,
dragande en gräns
mellan upplysningstid
och mörksens gärningar;

den monumentala gårdsgranen
hysande höghusande småfåglesömn

Kroppen ligger med vass hals
och tänker
nerför mörkrets flöde,
dragande sig till minnes,

slingrande
genom otaliga otillbörligheter
och sällan släppta krav,
ogunstig och lomhörd,

sekulär

i tider av religionsgrubbel,
snabb till att döma,
snar till att glömma,

trött

åtskild,

nattens svarta sinne absolut
omkring nuets hukande här