Pappa gräver sin egen grav.
Min vän Anders pappa är
en glad och positiv friskus.
Det är 1975 på hösten och
pappas depression och apati
slår världsrekord.
Jag har en klump i magen av
rädsla, sorg och vrede för varje
dag måste jag komma hem och
se honom, han som ska föreställa
pappa, en hösäck och föredetting,
men jag älskar honom ju och jag
hoppas desperat att han ska bli
som vanligt igen.
Pappa har ingenstans att vara,
det är därför han är hos oss.
Björn Borg är en pigg och glad
nittonåring och mina kompisars
pappor mår bra, men min pappa
är helt slutkörd och en toxisk
tystnadskultur råder i familjen
så jag fattar inte vad som händer.
Jag flyr in i mitt legobyggande
och serietidningar, jag isolerar
mig på mitt rum för att slippa
konfronteras med honom.
Mamma pratar aldrig med mig
och jag känner mig som en
astronaut som svävar i rymden.
Sverige vinner Davis cup i tennis
och äntligen något att glädjas över.
Jag jobbar frenetiskt med att försöka
uppmuntra och göra pappa glad men
men det är som att försöka få igång
en bil med dött batteri.
Hans ögon är inte roliga att se in i
för det är liksom ingen hemma och
min avundsjuka gentemot mot alla
mina kompisar vars pappor är friska
och på alerten växer för varje dag.
I ishockeylaget får jag inte vara med
och spela för jag är för klen och dålig.
Jag är 10 år och jag har ingen att
prata med om hur jag mår och vad
jag tänker och tycker.
Månaderna går och ingenting är så
där roligt längre. Pappa går omkring
plufsig i sin träningsoverall som ett
apatiskt och förvirrat spöke mot sin
undergång, och det är ingen som
som pratar med mig.
Jag blir stökig och bråkig i skolan
och livet känns overkligt och Anders
pappa är en pigg och glad friskus.
Min så kallade pappa begår självmord
några månader senare och min väg
stakas ut mot allvarlig psykisk sjukdom
och undergång. Hur kan livet vara så
utstuderat hårt, grymt och orättvist?
Djävulen skrattar hånfullt över
sitt lyckade uppdrag och Gud kan
inte göra ett skit.