Hon dansade rak

över höstar och år

genom vildänders flyktiga slag

naken var foten och armen böjd

Där hon dansade bort sin dag

Resan var bruten midjan så smal

blidvinter kommen i nöd

sången har tystnat rösten är svag

där hon dansande möter sin död

Dimmorna tätnar hargen är tom

ingen finns att blota och fråga

men än vilar slöjor över höstlig mark

Så dansa mer än du vågar.