Så kom det en dag, en dag som alla andra,
fast inte ändå, för något gick inte att nå;
det var som stulet, fast ingen fanns att klandra,
eller stängt bak en mur du ej rådde på.

Det var minnet av det som du gjorde igår;
det var blankt, lika blankt som en morgondag,
förlorat i döda nervers risiga snår
och förlorad var även din känsla av Jag.

Det är krypande skymf när minnena sviker,
när sakta men säkert det finns inget ”förr”.
Det är levande död när minnena viker
och försvinner ut genom sjukdomens dörr.

Nu lever vi dag för dag med varandra,
fast inte ändå, för du går inte att nå;
det är som stulet, vårt liv med varandra,
lika blankt som den framtid vi aldrig skall få.