aldrig var kärleken så vacker som då 

aldrig var himlen så blå 

som när förälskelsen slog rot 

för den finns ingen bot 

de älskande två fick ej nog 

och de båda förstod 

att detta var något stort 

de öppnat kärlekens port 

ljuvligt var livet det underbara 

till sjunde himlen de fara 

men på himlen mörka skyar syntes 

svåra tider snart begyntes

snart mannen på annan kvinna såg 

i smyg han lägrade henne på eget bevåg

men missgärning avslöjas snart 

det blev med tiden uppenbart 

falskhetens tunga falska ord talade 

bakom ryggen hennes han baktalade 

den första kärleken ej den sista 

henne kunde han utan samvete mista 

från famn till famn han gick 

varje gång han fick en kick 

ack kärlek du bedrägliga 

du så rent ut sagt förfärliga 

i kärleks namn så mycket begås 

hur kan detta nånsin förstås? 

i krig och kärlek är allt tillåtet 

men aldrig nånsin förlåtet