En förlupen mening
utan minsta relevans
kan sägas utan tanke på
var den landar någonstans.

Ett minne från det förflutna
kan få en annan dimension
hos den som ej var med,
– och skapa onödig friktion.

Att säga nått som sårar
i djupaste affekt
kan söndra och förgöra
en relation som var ”perfekt”.

Det som är sagt är sagt,
inget ctrl-zäta-tryck att göra.
Allt som var fint och sant
har misstrons fula face lyckats förstöra.

Men om alla ord har sagts i hast
och utan ont uppsåt,
kan ordens makt då även leda
till lärdom och förlåt?