Ett desperat försök att släcka branden inom mej med monopolets medicin.

Eller skära bort mitt skal så att själen kan bli fri.

Vad än som händer så är det så min morgon startar, en vanlig torsdag i september.

Demoner viskar lögner i mitt öra.
För dom vet att det är det som jag egentligen vill höra.

Att försöka vara en av alla er. Ni som stirrar men inget ser.
Jag kommer aldrig att bli som ni.
För innan dess var jag en som bara passerade förbi.

Han som va den ena dagens uppåttjack.
Han som blev kvar när döden gick till attack.

Vartåt än jag vänder mej. Vartåt än jag ser. Är det nåt som säger nej . Jag faller mer och mer.

Bland förmultnade kroppar där dom spetälska asen får ha en avskild by.
Begrundar jag mina bedrifter med äckel och med avsky.

Finns inte tid att läka några sår.
Att döva bort smärtan är det enda som återstår.
Jag vill bort, bort från allt. Bort från mej själv.
Samma tanke varje morgon och varje kväll.