Älven glittrar i vårvinter solen.

Himlen är färgad i en fin nyans av gul, orange och ljusblå. Jag sitter på bryggan vid museet, med en take-away kaffe. Längtandes efter en cigarett fast jag inte har rökt på så många år. Jag lutar ansiktet mot solen, försöker få lite färg på min likbleka hud. Du sa alltid att vårvintern var Norrlands femte årstid och definitivt den grymmaste. Jag håller med, den är skoningslös. Våren hittar aldrig till Umeå. När februari kommer och resten av landet får vårblommor förvandlas våra gator till is, eller så blir det plusgrader och vi drunknar i slask. Isflaken flyter fridfullt på älvens ström. Det är vid denna årstid jag ifrågasätter allt. Varför flyttade jag hit, vad gör jag här? Vart kommer jag hamna efter utbildningen? Vad kommer hända med oss? Jag önskar du kunde ringa mig. Jag orkar inte alltid vara den som är ansvarig för vår relation. Du bor så nära museet, jag hoppas du inte ser mig när jag går hemåt. Jag önskar att museet kunde öppna, så att något roligt sker under denna tid. Jag släcker den icke existerande cigaretten, och torkar tåren från min kind.

Älven glittrar i vårvinter solen, när jag sakta går hem.