Om jag känner av att det är kris i samhället och i världen? Ja naturligtvis så gör jag det, för hur skulle jag kunna undgå det? Jag känner det i mitt anspända psyke. Jag förnimmer det som en sorg och en vrede i mitt hjärta. Jag känner av det i min psykosomatiskt utröttade kropp och i min själ som endast längtar bort till en helt annan rimlig värld och en situation som man kan andas i och erfara en fridfull glädje.
Min kattunge Sven som ligger och sover på min högra arm han vet ingenting om världens problem och eländen, för han bara är i lekens och kärlekens fridlysta här och nu, en lycklig bekymmersfri tillvaro som ska fortsätta att vara just så. Jag kan inte föreställa mig att Putin är en lycklig och harmonisk människa och inte heller Lavrov. Jag tror inte att de sover gott om natten. Undrar vad de hade för slags uppväxt. Man måste försöka frambringa en ömhet och glädje trots allt, innan det börjar växa svartmöglet i huvudet, exakt så som Putin önskar. Att bli förbannad istället för att sjunka ned i en depression. Att fräsa ifrån så som mina två vuxna katter gör mot lille odräglige Sven. Fräsa ifrån och sen så är det bra med den saken. Jag har tur för elen ingår i min hyra, och jag tänker på folk som går på knäna ekonomiskt och hur oerhört påfrestande det måste vara att leva under den ekonomiska knapphetens förbannelse. Jag har en dålig magkänsla angående min omgivning och samtid men jag vägrar att vika ned min godhets brinnande fackla. Vladimir Putin gå och lägg dig. Du har redan förlorat.