Vi diktare, som håller dikten bunden
och månar om dess klang och sånglighet
begabbas stundom för vår krånglighet
och poesikonservatism i grunden.

Vi epigoner som vill efterbildning
av äldre diktnings strikta poesi
beskylles ofta för kineseri,
när vi står upp mot poesins förvildning.

Nutidspoeten gärna hångla vill
med populismens amoraliteter
och nihilism i form och tradition.

Stilisterna vill hellre krångla till.
Kan ingen uppdatera dessa slags poeter,
som mödar sig att hålla takt och ton?