varsamma grenar
i blått ljus
och övervuxna lingontuvor
trillar över trappor av grus
och in på slitna mattor
där endast några få avtryck blivit kvar
inga steg eller så
inte mer
inte alls mer

en bit bort
poeter som viker blad
i timtal i tusentals timmar
ända tills himlen faller ut
från en prick i det sällsamt grå
hm… ungefär så