En dag i juni kom det sig att jag gick mig väg
till Kungsträdgården i Huvudstaden. Det var
omkring tio på förmiddagen och ännu någon
tid innan människor skulle ta sig tid med att
äta sin måltid utomhus.

Bäst som jag gick där och som spanade efter
något som bekant ansikte, klappade en hand
mig lugnt på axeln och jag ryckte till. Där stod
det en gosse i ungefär min ålder, bara att jag
tyckte hans ansikte såg

som tidlöst ut den där dagen. Efter att ha räckt
mig handen, uttalat sitt namn och fått ett Henry
till svar, fick jag för mig att han sagt Alexander.
Det enda jag kände till som lät så var namnet på
en gammal orkester.

Alexanders Ragtime Band, och det sjunget i en
då för tiden gammal sång. Jag visste alltså inte
om bandet funnits i verkligheten, men dagens
händelser verkade på mig som om de verkligen
utspelade sig.

Det var en skinande och varm dag alldeles sista
veckan i juni det året och jag kände mig som om
jag just fått en ny vän. Han verkade uppsluppen
och lättsam, föreslog att vi skulle leka något som
verkade ha fallit honom in

just för stunden. Han sade till att se på sig själv
och så försöka att härmas, fast på mitt eget sätt.
Han stod som om han skulle börja ta vägen mot
schackspelet till, det var en plats med pjäser lätta
att flytta med någon kraft

av händerna och pjäser stora som ett tioårigt
barn. Han flöt fram i ultrarapid och sakta gick
det verkligen. Det var som att se en film vilken
istället för att köras i normal hastighet, saktats
ned till kanske en på tio.

Det gick att se med blotta ögat denna som flyt
ande rörelse, vilken sakta men säkert rörde på
sig så där oändligt sakta. Det såg ut som om
han rört sig i tung sirap ungefär och jag blev
först så som häpen.

Kom mig inte för själv med annat än att fån-
stirra på hans sätt att röra sig. Jag kom mig
själv inte för att söka härma sättet att upp-
träda och bara några timmar senare var vi
som vänner och lovade

varandra att träffas vid just schackbrädet bara
någon vecka senare. Jag kunde inte den dagen
och så gick sommaren det året. Men varje år
samma datum och oavsett väder brukar jag
tänka tillbaka till den där

dagen den sommaren och undra i mitt stilla
sinne om han skulle dyka upp om jag infann
mig samma datum och även 'samma' veckodag,
för att parera för eventuell miss. Om han skulle
komma dit i så fall.

Men jag har även kommit på mig själv med att
tänka att jag kanske blir sjuk just den där sista
veckan i juni varje sommar, just på grund av
någon speciell orsak. Att det skulle kunna vara
en som en vanlig sommarförkylning.