Varför är det det mest vackra
som vi ser på kullen?
Var det det sedan länge döda trädet
som övervakade gräset?
Var det för att vi gjorde intrång där
och bara kände till sakernas natur?
Och med oss var vår måne
som också visade oss vägen dit.
Var det för att vi längtade efter
att ta höjd?
Väntade alldeles för länge,
fast bara genom åtskilda åkrar.
Och där i åtskillnaden förblev det så
som det alltid skulle vara.
Som om det var svart och kärnfullt.
Som om vi var lika naturliga
som evigheten.
Som om man stod, efter all denna tid,
efter intet annat än att längta efter
att ta det hela bara för givet.
Vi stoppade vår tunga andning
att tittade på den och månen
för att se vilken av dem
som var mest intrasslad i den andre.
Fortsatte sedan att marschera
högt och djupt över marken.
Vår nya önskan blev formen
av ett sedan länge dött träd -
och dess återuppståndelse.