så sitter jag i den kalla jugendvillan
och ser på när Giorgia Meloni väljs till premiärminister
utanför slår det oberörda höstregnet mot fönsterblecket
jag följer spiraltrappan från hästkraniets inre salonger
mot strömavbrotten i de vita rummen,
i barnets ögon lyser förintelsen som en upptänd fågel
när hon söker sätta sina frånvända skuggor i jord
vackra, majestätiska träd av ingenting
att lyfta henne mot sitt ihåliga bröst
när nattskärran flyger baklänges in,
i Europas vidsträckta Kafka-skogar
den hänförande himlen av stål,
att vakta hennes nakna övergivenhet