Medan morgonradion tjôtar om priset på hummer - 7 000 spänn, per kilo eller per styck uppfattade jag inte, jag är inte intresserad - försöker jag minnas den konstiga drömmen jag hade i natt.
På en järnvägsstation i en småstad går jag med min rullväska och försöker hitta någon tavla med avgångar. Hittar ingen, så jag får fram mobilen för att söka. En person med ansiktsmask hejar på mig. Jag vet inte vem hon är, möjligen en gammal granne. Plötsligt är både mobil och rullväska borta. Jag får panik, börjar leta, hittar rullväskan slaktad och tömd, tror mig se min mobil lite längre bort, inte min: konstiga bilder när man klickar på den. Men plötsligt har jag min egen mobil i handen ändå … man är så beroende av sin mobil numera, hemskt att den är borta - för nu är den borta igen - hur ska jag ens komma hem, hittar ju inte ens nån biljettlucka, går genom olika konstiga rum/hallar, vill åtminstone hitta ut till perrongen! Träffar en tre meter lång norrman med utsökt vackert och långt vågigt hår i olika naturnyanser, hans lille son ger mig komplimanger, han säger att jag ser bra ut (själv är han alldeles sandig), de skänker lite trygghet, och så hittar jag till slut spåret. Skyndar mig till ett tåg som just rullar in, rätt tåg - till Göteborg! En gammal rälsbuss utan förare. Jag stiger på, och möter en tågvärd, berättar att jag blivit bestulen men måste hem! Då överraskar hon mitt vakenmedvetande (som börjar tränga sig in) genom att hitta en lösning jag själv aldrig skulle ha kommit på, hon säger: ”du har förstås ett årskort, och bara glömt det hemma”, varpå hon blinkar och tillägger: ”och det fixar jag i Göteborg!”
Hon tänkte skänka mig ett års resor.

Jag vet inte vad det skulle kosta. Tänk vad olika man kan se på pengar. Det fanns förstås en go gubbe som slog till och köpte premiärhummern, priset var ju ovanligt lågt i år.