Nu bleknar fort de bruna kortbyxbenen
och skjortans ärmar kavlas ner igen.
De vissna löven faller ner från grenen
och veknar likaså gör morske män.
Man underkastas väderfenomenen
och vet ju säkert vad som händer sen.
Man huttrar åter i sin yllekofta
som alltid förr och inte bara ofta.

Ett vemod susar sorgesamt i vinden
och tanken söker tröst i flydda dar.
Men eftertankens bleka hy på kinden
kan ändå inte hålla sommarn kvar.
Sordinens sorg läggs på den nakna linden,
som nyligen en sommars flöjtton bar.
Man tänker samma sak som förr om åren,
att det är långt, ja, det är långt till våren.