Det kan sägas med en gång, min resa genom livet har nått fram till en plats som är utdöende. Av krig. Av uppgivenhet. Fattigdom.

Jag är inte längre ung. Och mycket har jag på mitt samvete. I sällskap med makten blir sanningen lätt avtrubbad. Moral, etik ges liten plats. Mycket av det gamla gör sig påmint och väcker mig om nätterna. Vargtimmen. Då demonerna ylar i själen. Rummet under mig bor en läkare som förmodligen även han lever i exil. Jag kan höra honom vandra på det knarrande golvet, fram och tillbaka. Vad har han på sitt samvete? Hur har han hamnat här. Tillhör han den innersta kretsen, som hamnat i onåd och tvingades fly? Med en sliten solhatt sitter han vid ett runt bord och läser tidningen. Framför honom står ett dricksglas och han röker cigarr. Han ser hastigt upp när jag stiger in i rummet för att beställa en cappuccino. Vid bardisken sitter två kvinnor och samtalar. Musik av Brahms strömmar ur högtalarna. Jag blir synad. Tar min kopp och sätter mig vid det lediga bordet bredvid doktorn. Öppnar min laptop, pluggar in mitt modem för att komma ut på nätet. Loggar in med min falska identitet. Uppkopplingen är seg. Tänder en cigarrett. Ser i smyg på tidningen som läkaren gömmer sig bakom. Fylld av ryska bokstäver. Tömmer sitt glas. Lägger ifrån sig tidningen. Jag ser allt i ögonvrån. Låtsad vara fördjupad i datorn. Som inte riktigt vill fungera. Han lägger snabbt sin hand på min arm, ruskar på huvudet och frågar:
- Kaputt? Internet kaputt?
Jag rycker på axlarna. Mannens ögon ser intensivt på skärmen. Datorns bakgrundsbild visar en ung leende Laura. För sent inser jag misstaget. Slår igen locket. Svarar lugnt att batteriet måste laddas. Han ler. Situationen tycks roa honom. Jag blir lite irriterad. Men försiktig. Ler tillbaka. Han frågar om han får bjuda på en whiskey. Jag avböjer.
Damerna i baren vänder sig om och ser åt vårt håll med sina, stora runda örhängen. Ovanför baren upptäcker jag övervakningskameran. Läkarens mobil pinglar till. Han svarar något kortfattat, tömmer sitt glas, ursäktar sig och lämnar lokalen. Jag kollar min dolda kamera, som även är ett armbandsur och konstaterar att de två bilder jag tog av läkaren finns noterade. Jag beslutar att ta mig uppför alla trappor till mitt rum, noterar att damerna lämnat sina glas halvfulla. I all hast.
Ett tropiskt oväder är på ingående, jag ansluter min lilla kamera till datorn och kopierar över filerna. Fram på skärmen tecknas en bild av läkaren snett underifrån och ett ärr syns klart på halsen. Det andra är mer en face och lättare att identifiera. Jag väljer att komprimera bilden, lägger över den i en ny fil och döper den till ”Utsikt”. Gör ett nytt försök att komma ut på nätet, men misslyckas. Söker mig med hjälp av datorns wifi hitta en kontakt i huset. Men inget napp. Sätter in ett usb-minne igen och kopierar över bilden. Beslutar att nästa morgon besöka internet-caféet för att mejla iväg bilden för identifikation.

Åskan mullrar och natten fylls av blixtar. Jag stänger fönstret. Tittar utöver den lilla hamnen. Datorskärmen fladdrar till, jag trycker på off-knappen. Situationen påminner om höstdagarna i Budapest innan muren föll i Berlin, då ett liknande oväder for fram över staden. Laura och jag var inackorderade i Buda-delen av staden hos en gammal kvinna som talade flytande engelska. Vi bodde i hennes finaste rum med en liten balkong. Inne på toaletten brann en liten gaslåga under varmvattenberedaren. Laura sa hela tiden att den kunde explodera. Jag försäkrade att så inte var fallet. Den gamla kvinnan visade sig vara en angivare, så vi tvingades fly med ett nattåg till Prag. I hela Centraleuropa spreds rykten om rysk invasion, men vi visste att det snarare handlade om stora förändringar i imperiet som var på väg att kollapsa. I det centrala Prag, i en liten lägenhet, som sommarvistandes ägare hyrde ut, höll vi en låg profil.

En morgon bultade någon på dörren. Laura gick och öppnade i morgonrocken. Två svartklädda män stormade in i huset, gjorde en snabb översikt i rummet, bad oss att klä på oss. Jag bad dem legitimera sig. En av männen visade upp sitt id-kort. Nere på den smala gatan stod ett militärfordon och väntade.
Våra papper var i ordning. Militären ställde de vanliga frågorna, vad vi gjorde i landet och hur länge vi skulle stanna. Vi krånglade oss ur situationen med mutor. Ingen av oss behövde berätta vår ”legend”. Tog oss tillbaka till vårt rum, plockade snabbt ihop våra saker i respektive ryggsäckar och lämnade landet med tåg.

Jag lägger mig på den breda sängen och ser genom rutan hur ovädret dragit förbi, hur himlen åter lyser av otaliga stjärnor. En trötthet sprider sig i kroppen. Jag reser mig upp, går och öppnar fönstret och andas in den friska luften. Gör korstecknet. Ännu en dag i exil. På ett hotell du kan checka ut från när du vill, men aldrig lämna. Långt från Europa. Den gamla världen på väg att splittras. Av ekonomiska kollapser. Nyheter som sprids snabbt på nätet. Jag blundar och lyssnar till havets brus. Och minns mitt första besök i Leningrad. De slaskiga trottoarerna på Nevskij Prospekt. Bilavgaserna. Alla människor med böjda huvuden. De slitna fasaderna. Hur lätt det var att växla till rubel. Jag hade fickorna fulla. Besöket på ett café med små bord med röda dukar och lysrör i taket, då hon plötsligt dök upp ur intet. Vi drack konjak och kaffe. Jag stod för notan. Hon studerade på konstakademin. Hon tog mig dit. Salar som doftade färg och terpentin. Vi åkte buss. Man betalade några kopek, som man lade i en myntlåda. Hon bjöd mig hem till sin lilla studentlya på knappt tjugo kvadrat i en förort med stora gråa huskroppar. Portvakten, en gammal babusjka, som klippt ur en Dostojevskij-roman, tittade på mig med misstänksamma ögon. Laura kunde hjälpligt prata engelska. Hon bad mig hjälpa henne ur landet.
Följande dag kom hon till tågstationen för att vinka av mig, det snöade ymnigt och hon gav mig ett vackert litet träskrin. I skrinet fanns ett fotografi av henne. Samma bild som jag har som bakgrund på datorskärmen.

Jag vaknar av att någon knackar på dörren. En mörkhyad kvinna, lätt andfådd, håller fram en bricka med ägg, kaffe och ett fat med bröd och marmelad. Hon ler lite blygt. Jag lägger ihop handflatorna och bugar, stiger åt sidan och låter henne gå in i rummet för att ställa ner brickan på det lilla skrivbordet. Hon noterar datorn. Jag räcker över cigarrettpaketet, men hon ruskar på huvudet. Dörren lämnar hon öppen. Upprörda röster kommer nerifrån foajén. Jag stänger dörren, sätter mig vid bordet och intar min frukost. Och njuter av kaffet.

Redan ett år efter mitt första besök i Leningrad reste jag tillbaka. Det var full sommar. Med Finlandsbåten tog jag mig över till Helsingfors, därefter tåg genom Karelen och alla vakttorn. Vid gränsen genomsöktes vagnarna grundligt av beväpnade vakter. Jag visade upp mina biljetter till Tjechov-festivalen och det tycktes lugna dem. Passet knappast tittade de på. Bakpå fotografiet jag fått av Laura hade hon skrivit ett telefonnummer. Hon var förvarnad om min ankomst. Jag hade ringt från en telefonkur i Stockholm och berättat på en sprakande linje.

Dold bakom stora solglasögon dök hon upp som ur intet på perrongen. En massa ryska ord forsade ur henne. Hon strålade med hela ansiktet. Vi vandrade utmed smågatorna. Jag överraskade henne med mina blygsamma ryska språkkunskaper. Hon bodde nu inne i staden i en enrummare med riktigt badrum. När vi senare satt i hennes kök tog jag fram Gogols ”Döda själar” och i bokens sidor som var utskurna, låg pengar dolt. Och det vackra fotografiet jag fått, kopierat i svartvit. Laura trodde inte sina ögon. Såg närmast chockad ut. Jag tyckte vi borde fira och hon lade omsorgsfullt pengarna och boken under sängens madrass. Nere på Nevskij Prospekt växlade vi till rysk valuta, dock inte på gatan utan i en bank, vars kamrer, som hört vårt samtal med kassörskan, tog artigt hand om vårt ärende inne på sitt rum. Laura sa inte ett knyst. Bankens chef däremot pratade på och tindrade med ögonen, stoppade nöjd ned de svenska sedlarna i sin plånbok.

Jag kopplar på datorn. Flyttar frukostbrickan ned på golvet. Tänder en cigarrett. Sätter mig i fönsterkarmen med uppdragna ben. Ute på havet kommer två fiskebåtar sakta glidande in mot hamnen med revade segel.
Efter en snabb dusch plockar jag fram usb-minnet ur byxlinningen. Promenerar ner till stans enda internetcafé för att mejla iväg bilderna på läkaren. Lokalen är liten. Det finns tre datorer. Jag får vänta. Beslutar att sätta mig på en parkbänk utanför. Gömmer mig bakom solglasögon och solhatt. Funderar över mannen som säger sig vara läkare och som ska identifieras av Centralbyrån inom de närmaste timmarna och var han egentligen gör på ön. En yngling kommer ut från caféet och säger att datorn är ledig. Jag fimpar cigarretten och kliver in i den lilla lokalen.

En iMac i vilande läge vars skärm fylls av flygande fåglar samt ett trådlöst tangentbord väntar. Noterar att de två andra vid lokalens datorer är uppslukade av bildskärmen. Jag tar upp mitt Kingston-modem, pluggar in det. Med ett pling dyker ikonen upp på skärmen, jag klickar vidare och filerna med bilderna på läkaren radas upp. Det fungerar. Går vidare till Google och skriver in mejladressen. Tvingas av säkerhetsskäl att först sända bilderna kodade via Holland till slutdestinationen Kaliningrad. Medan bilderna sänds iväg, ögnar jag igenom några dagstidningar. Alla skriver om oroligheterna i Europa, om tumultet i Sveriges riksdag. Ett diskret pling meddelar att bilderna kommit fram. Jag raderar modemet, tar ut det. Går tillbaka till sökmotorn och skriver Lauras kodnamn, men hejdar mig. Funderar snabbt om jag ska kolla mitt mejl i Kaliningrad. Tvekar. Slår bort tankarna. Bestämmer mig för att radera all information i cache-minnet. Datorns ip-nummer går att spåra, blixtrar det genom mitt huvud, men avslöjar inte användaren, och jag lugnar ned mig. Känner plötsligt att jag vill gå därifrån, att de två andra iakttagit mig en stund i smyg. Är det för att jag ser europeisk ut, att jag svettas trots luftkonditioneringen? Förbannar mig själv att jag är obeväpnad. När jag reser mig för att lämna lokalen ser jag en svart 50-tals amerikanare sakta glida förbi med nedtonade rutor. Jag hejdar mig, vänder mig om viskar till ynglingen om det finns någon bakdörr. Han pekar bort mot ett draperi. Jag ger honom några cigarretter som tack och försvinner ut bakvägen. Han ler och rycker på axlarna. Jag är förmodligen inte den första som väljer bakvägen. Utanför står soptunnor och jag går skyndsamt ner mot hamnen, viker av vid tvärgatan där spårvagnen kommer gnisslande, springer i fatt när den svänger och hoppar ombord, spanar efter den svarta bilen. Förbannar igen att jag inte tog med mig min revolver. Åker med spårvagnen säkert en halvtimme och lugnar ner mig. Beslutar att ta en taxi tillbaka till hotellet, men innan ringer jag från en telefonhytt och frågar min vän kaféägaren mittemot hotellet om han sett en svart amerikanare med tonade rutor åkt förbi. Nej, nej svarar han, låter stressad och babblar om en jeep som parkerat utanför kaféet, hur föraren och en kvinna hela tiden iakttagit hotellets entré. Han frågar var jag är. Vet inte riktigt, svarar jag. Uppmanar mig att stanna där jag är. Någonting är på gång. Jag lovar, säger att jag ringer senare och hänger upp luren. Sneddar över torget, runt om susar de höga palmerna och solen står mitt i zenit. Det är varmt. Helvetiskt varmt. Men jag är alldeles kall inombords.
I skydd av mörkret ringer jag senare från en annan telefonhytt, det svaga gatljuset gör det möjligt att se siffrorna på telefonen. Luften är betydligt svalare nu och dofterna från alla blommor sprider sig från parken. Jag knappar in numret till kaféföreståndaren som svarar efter flera signaler.
- Ja, Leo här!
- Hur är läget?
- Lugnt.
- Okej, tack!
Leo lät betydligt lugnare nu.

Jag märker direkt att någon varit inne i mitt rum. Tråden jag kilat in mellan dörren och dörrkarmen har hamnat på golvet. Datorn är kvar, men inte revolvern. Jag funderar. Varför? Fingeravtryck? Jag blir övertygad att rummet är videofilmat. Förmodligen med en mobiltelefon som skickat iväg rummets interiör direkt till uppdragsgivaren. Öppnar fönstret, släpper in kvällsbrisen. Lämnar rummet. Låser dörren. Tar trapporna ner. Fullt med spanska turister i baren. Glider förbi och tar sikte på kaféet mittemot. Leo ser mig redan när jag går över gatan och vinkar åt mig.
Leo, eller Leonid som hans riktiga namn lyder, är en gammal ukrainare från Kiev, som råkade illa ut i kriget i Afghanistan, då ryssarna var där och spred ut tusentals landminor. Leo trampade på en och förstörde högerbenet. Protesen är som ett tredje ben, brukar han skämta. Han är bosatt på ön och har familj. Hans spanska är hjälplig. Jag har sagt honom att jag är från S:t Petersburg och vi talar ryska med varandra när vi är ensamma. Han tror jag är en efterspanad journalist. En ”dissident”. Som gömmer mig. Riktigt så är det inte, men det passar mig bra.
- Man spanar i området. Efter dissidenter säger de. De har bett mig att hålla utkik. Leo dunkar lite tankspritt med handen på bardisken.
- Vilka då?
- Civila poliser. Ryktet sprider sig snabbt. Jeepen som stod parkerad här tidigare i dag talar sitt tydliga språk. Du kanske vill ha en cappuccino? Leo avslutar samtalet.
- Gärna.
Han vänder sig om och går bort till kaffemaskinen. Jag går och sätter mig. Utanför diskuterar turister vid borden. Kvällen förefaller lugn. Leo kommer med varsin kaffe. Sätter sig bredvid. Jag frågar honom om han lade märke till nummerplåtarna på den svarta amerikanska bilen.
- Det fanns inga, sa jag inte det, typisk sådana bilar polischeferna rattar här på ön. Leo tänder en cigarr. Genom rökslingorna ser jag plötsligt läkaren på väg mot hotellentrén mittemot. Jag knuffar till Leo och han upptäcker läkaren när han försvinner in i hotellet. Frågar Leo om han har en dator. Han pekar bort på en laptop vars skärm sticker upp bredvid kassaapparaten. Vill kolla upp om svaret har kommit angående läkarens identitet, men tvekar. Jo, den är uppkopplad, ett modem sticker ut från sidan.
- Kommer du ut på nätet?
- Inga problem även om det inte går så snabbt.
- Ingen censur?
Leo ser förvånat på mig. Jag förklarar mina svårigheter med min dator. Han erbjuder sig att låna ut sitt modem. Två personer kommer in i lokalen och Leo ursäktar sig. Jag blickar över gatan bort mot hotellentrén, allt verkar normalt. Leo serverar de nya gästerna. I samma stund jag ska tända en cigarrett exploderar hotellentrén och glassplitter blåser in i kaféet och jag slungas omkull av tryckvågen.

Jag öppnade försiktigt det stora bruna kuvertet. Laura såg nyfiket på.
- Herregud det är våra nya pass! Laura tjöt. Det innebar fri lejd, att vi skulle få utbildning, att, som man uttryckte det, ”bevaka Kremls intressen” i Stockholm.
I kuvertet fanns även A4-ark som innehöll instruktioner det kommande halvåret. Plus inträdesbevis till ”spionakademin” i Leningrad. Laura var lycklig och jag förvånad över mitt ryska pass.

Det första som hände när vi kom till Stockholm ett halvår senare var att besöka den ryska ambassaden. Min ryska var inte så bra vid den tiden och Laura fungerade som tolk. Våra uppdrag var enbart spaning på personer som ryssarna ville ha koll på. Och alla sorters uppgifter. Älskarinnor. Vi blev utrustade med varsin kamera och tog massor med bilder. Ganska snabbt hade ryssarna ordnat en tvårummare i korsningen Tulegatan- Odengatan. Hyran naturligtvis betald av uppdragsgivaren. Hyfsad lön. Vår röda Volvo kunde vi hämta ut redan första veckan. Arbetsuppgifterna medförde dock att vi fick tillbringa många nätter i bilen. Utåt sett var Laura konstnär som jag ”fört” ut från Sovjet som min hustru och inga av mina vänner misstänkte något. Naturligtvis blev vi varnade av ryska ambassaden att svenska säkerhetspolisen hade ögonen på oss. Så vi uppmanades vara försiktiga. Och skulle vi åka fast var ingen hjälp att vänta från dem. Under denna tid vimlade det av agenter från de flesta europeiska stater, naturligtvis hade USA och Kina sina representanter. Det var när vi fick i uppgift att noga kolla ÖB Synnergren som allvaret började.
Vi visste att Stockholm vimlade av agenter från Östeuropa. Det fanns inte ett hotell som inte hade ”ljusskygga” gäster. De flesta levde efter samma mönster i sitt boende, nämligen att byta adress med jämna mellanrum. Laura var effektiv i sitt kartläggande och ryssarna var nöjda. De gav oss namn vi skulle bevaka och kartlägga. Men vad vi inte visste var att de höll ett vakande öga på oss. Ordern från ryska ambassaden att kolla upp Synnergren och staben runt överbefälhavaren innebar i första steg telefonavlyssning, vilket krävde speciell utrustning som ryssarna levererade sent en natt till vårt boende. Allt skedde mycket diskret och nya telefoner installerades, ledningar kopplades ihop med de befintliga i lägenheten. Allt testades gentemot huvudcentralen på ambassaden och tidigt på morgonen var allt klart. Inkommande och utgående samtal till den högsta militära ledningen med Synnergren i spetsen avlyssnades och spelades in på en rullbandspelare som vi hade placerat i vårt sovrum, en annan linje gick direkt till ryssarna på Kungsholmen.
I Östersjön bedrevs en fullskalig ubåtsaktivitet. Svenska regeringen kände till de amerikanska atomubåtarna som befanns sig på internationellt vatten, men som ständigt var inne på svenskt territorialvatten. Ryssarna svarade med att skickade in mindre östtyska ubåtar för att bevaka det svenska kustförsvarets sätt att hantera de amerikanska båtarna. Amerikanerna sänkte två östtyska ubåtar, vilket kom till svenska regeringens kännedom. Vi kunde avlyssna samtalen mellan den svenska försvarsministern och Synnergrens högra hand som arbetade under falsk identitet. Ubåtshistorien kom aldrig upp till ytan. Allt tystades ned.

Jag har bytt hotell. Chocken sitter fortfarande i och jag håller mig på mitt nya, tyvärr lätt dragiga rum. Vintern har anlänt till ön och det blir kallt på nätterna. Sitter och skriver med tjock tröja och halsduk. Rummet är litet, med kylskåp och spis samt en balkong som vetter mot bakgården. Efter smällen på det gamla hotellet vimlar det av poliser, enligt Leo. Han lyckades med hjälp av en städerska plocka ut mina tillhörigheter innan de kom, radera mitt alias i hotellets dator. Men jag är rädd. Ryktet går att läkaren sprängde sig själv och enligt meddelandet från Kalingrad var läkaren ingen läkare utan politiker från kristna högern. Som ville ta lagen i egna händer.
Europa är nerlusat av bisarra politiker och regeringarna avlöser varandra och motsättningarna i flera länder står på randen att utvecklas till inbördeskrig. Ingen politiker orkar längre dementera att samhället styrs av olika grupperingar som bekämpar varandra till och från helt öppet på gatorna. Människorna är vilsna och rädda. Här på ön kan man tycka att det är lugnt, men skenet bedrar. Jag har skaffat en Browning. Mina chefer i Kaliningrad vet var jag befinner mig. Men inte Laura. Jag har upprepade gånger bett dem kolla upp om hon lever. Men de tiger som muren.
På dagarna går jag utmed ”passeon” i gråvädret och alla de tysta yachterna som väntar på sina ägare. Och funderar. Jag längtar hem. Jag längtar tillbaka till något som inte längre finns. Och Laura, barn till en ”folkets fiende”. 1943 sköt ”tjeckisterna” hennes far i Lubjankafängelset. Familjen skildes och Lauras mor förvisades till Gulag och Laura hamnade på ”barnhem”. Men 1956 fick Laura och hennes mor ”fribrev” av Chrustjov. Efter flera år berättade Lauras mor alla händelser, men inte hur hon värvades av ryska underrättelsetjänsten. Ingen var egentligen villig att prata om sin historia, förklarade hon. Man såg framåt och gick vidare i livet.

Vi hamnade efter två år i Stockholm i Paris, där det fortfarande bodde ”Trotskister” och vår uppgift var att samla in all information om exilryssar och rapportera. De flesta höll till i Latinkvarteren och vi bosatte oss på ett hotell på rue des Invalides som vilka turister som helst. Men bara efter två veckor plockade Kreml fram en liten lägenhet ett kvarter därifrån.
Situationen i Stockholm blev för het då vi kunde rapportera hur amerikanska ubåtar härjade i Östersjön och hur den svenska regeringen var medaktör i det politiska spelet. Det formligen kokade under vattenytan av aktivitet. De ryska ubåtarna testade det svenska kustförsvaret och amerikanerna följde allt på nära håll. Två östtyska miniubåtar sänktes; genom att avlyssna och infiltrera svenska marinen kom den ena sanningen efter den andra till vår kännedom och ryssarna var mycket nöjda med våra rapporter. CIA hade flera agenter i Stockholm och när de upptäckte våra spaningar slog de till och skickade i kodad not till ryska ambassaden med hot om ”åtgärder” om de inte drog tillbaka vårt ”span” på Sveriges kustförsvar. Amerikanerna ansåg att Sverige inte kunde skydda sin kust och svenska regeringen bestämde sig för att utöka flygvapnet på USA:s tuffa uppmaning. Och bara efter några månader gick regeringen ut och meddelade att det skulle byggas trettio nya Viggenplan med påföljande debatt i tidningarna. I all hast ordna man nya identiteter och pass. Ryssarna vågade inte utmana amerikanerna, men förmodligen
hade man redan rekryterat en ersättare. Att vi omplacerades till Paris var av mindre intresse för jänkarna, då de ansåg det vara en inre angelägenhet. Det inträdde en betydligt lugnare period och det var just i Paris Laura blev gravid.

Många funderingar kretsar i mitt huvud. Vart tog livet vägen, alla händelser som såg ut som slumpen, men som i själva verket utstakats av ”makterna”? Hur kunde allt gå så fel under resans gång. Allt kollapsade. Och föll ihop. Som ett korthus. Och våra liv som vi vigt åt den ”goda saken”. Till vad nytta? Och hur tänker Laura nu? Vad tänker hon på, var hon nu befinner sig? En sak är klar, verksamheten ute på ”fältet” är som den alltid varit. Aldrig tyst. Världen är aldrig tyst. Med datorer och internet har världen förändrats.

Ön på vilken jag befinner mig är en utpost, kanske en sista. Det återstår att se. Men onda krafter har även sökt sig hit. Men inte hopplösheten. Hoppet lever. Människorna på ön försöker leva ett vanligt liv. Trots fattigdom och militär på gatorna.

Jag lyckades fly över till Algeriet från Gibraltar med ett litet flygplan tillsammans med en annan agent. Landningen höll på gå illa på den gropiga landningsbanan, som delvis var sönderbombad. Vi fick gå till fots in till Alger och väl framme i staden skildes vi åt.
Det var inte bara i Europa det var oroligheter, även Nordafrika var indraget i Europas problem. Efter en vecka i staden kom jag kontakt med Vasilij för första gången via internet och vi bestämde att träffas på ett internetcafé. Han var nervös och pratade hela tiden om att hoppa av. Jag fick lugna honom med några glas vodka. Sa att vi skulle invänta order från Kaliningrad så fort vi fått kontakt med dem. Han accepterade mitt förslag. Tre timmar senare kom order kodat på internet. Och meddelandet var kortfattat. Namnet på orten dit vi skulle bege oss. Och vad piloten hette som skulle ta oss dit. När jag nästa dag träffade piloten för att lämna det heta området, dök aldrig Vasilij upp. Jag skickade ett sms, men Vasilij svarade inte. I och med att jag skickat sms var det lätt för andra att spåra var jag befann mig. Så vi tvingades att lyfta efter en knapp halvtimme.
Vasilij hade gått upp i rök. Himlen var svart med miljontals blinkande stjärnor. Vi flög över havet i ett par timmar. Jag sa inte så mycket. Jag var på flykt med ett pris på mitt huvud. Ingen ställer frågor om bakgrunder, varifrån man kommer, vad man egentligen har för uppgift, och definitivt inte om konsekvenser av sin verksamhet. Ingen vill heller veta all den skada man har åstadkommit, likt den som fäller bomber inte vill veta hur många människor som blir offer. Om man ska kunna leva vidare. Inget går att ändra på. Gjort är gjort. Man vill helst inte se bakåt. Här på ön har jag tid att reflektera och minnena överrumplar mig, speciellt tiden i Paris när Laura fick missfall, hennes djupa depression. Våra långa promenader. Hur vi avslöjade förgreningar av ryska dubbelagenter verksamma i Paris, som arbetade för CIA, som i sin tur röjde tre av våra vänner i Washington. I vanliga fall kunde agenter utbytas, men det politiska klimatet var mycket ansträngt, så resultatet blev deportation till Gulag respektive Guantánamo-basen. Ingen gick säker. Order kunde komma när som helst från högkvarteret i Kaliningrad. Laura och jag tvingades fly hals över huvud ut till Bretagne och den lilla orten S:t Maló, då kinesiska agenter löst Lauras kod på internet. Kineserna samarbetade med amerikanerna i Europa. De ville ha full kontroll på Europa. EU-parlamentet hade ingen makt, medlemsstaternas ekonomi gick på knäna och både Kina och USA pumpade in valuta vilket gjorde att handlingsutrymmet för EU var styrt mest från USA. Mycket utspelades bakom dimridåer, media vågade inte gräva i ”omständigheter”. Laura och jag kunde följa spelet. Bombdåd arrangerades för att väcka opposition och konsekvenser kunde bli att regeringar fick problem.

En helikopter hovrar över husen, förmodligen för att filma området. Ingenting överraskar mig längre. Nada.
För första gången, sedan jag kom hit, vandrar jag runt i staden. Vackra gamla byggnader, gatumusikanter, människor som sitter på uteserveringarna. Tar ett glas av husets vin och njuter av solen.
Jag sitter i hotellobbyn på kvällarna och läser tidningar, följer sociala medier på mobilen och håller mig hyfsat uppdaterad. Uppkopplingen på internet är helt okej.

Via datorn har jag varit i kontakt med Leo, vi skriver under pseudonym och är svårt för andra att spåra. Det känns tryggt att ha Leo som vän på ön. Jag litar på honom. Livet har kommit in i ett lugnare tempo nu sedan jag flyttade till andra sidan av ön. Jag vet att det kan vara lugnet före stormen. Brakar det loss i Europa kommer många utomeuropeiska stater dras med. Och då är friden slut. Även här. Så jag njuter av den klarblåa himlen och värmen och inte minst den goda maten som finns på de lokala matställena.
Mannen, som äger kaféet där jag brukar dricka min cappuccino är kuban, vilket är intressant.
Han är en kortväxt man med ett öppet ansikte och sorgliga ögon. Vilken relation han har till sitt gamla hemland vet jag inte. Att fråga om liknade saker är ingen idé, då svaret kan vara långt från sanningen, dessutom gör man bara människor misstänksamma och man kan få ögonen på sig.

Helikoptern har flugit över området igen, mycket lägre denna gång och maskingevären utmed båda sidorna syntes hotfullt. Jag bär en stor solhatt vilket gör det svårare att se ansiktet från himlen. Om man vill knäppa mig så gör man det. Det går inte att leva med rädslan dygnet runt. Då går man snabbt sönder. Icke desto mindre gäller det att ha alla sinnena på full volym. Naturligtvis finns det kvinnor som intresserar mig. De följer mig med sina blickar och ”hugger” på dem lättfångade, speciellt när de är berusade. Mig låter de vara ifred. Jag är ju ingen ungdom längre.

En medelålders kvinna som jag sett på hotellet, vacker med ett asiatiskt utseende, nickar varje gång vi möts nere i lobbyn. Jag har kartlagt vem hon är med hjälp av högkvarteret i Kaliningrad. Utan att hon märkte något tog jag en bild av henne med mitt armbandsur. Sydkoreanska med koppling till CIA med täcknamnet Ofelia. Jag vet att jag är kartlagd, men här, där jag befinner mig, är för ögonblicket den säkraste platsen för mig, vilket inte betyder att order kan komma att försvinna från området med någon av alla de villiga piloterna som finns på ön. Jag vet att förr eller senare kommer jag hamna i Europa, stormens öga. Det är en tidsfråga om inte tiden runnit ut dessförinnan.

Sydkoreanskan Ofelia går ofta klädd i svarta jeans och ett litet linne och en sidenscarf. Hennes armar har text-tatueringar, håret alltid uppsatt och de stora solglasögonen döljer halva hennes ansikte. Jag kan inte låta bli att se efter henne. Ett typiskt lockbete. Men jag vet att hon är satt på sparlåga. Hon är förmodligen här av samma anledning som jag, nämligen att invänta vidare order. Ön kan tyckas vara en uppsamlingsplats för ”trasiga” illegalister som behöver rekreation. För att, vid behov, återuppta verksamheten.

Jag drömmer ibland om Laura. I drömmen beger jag mig alltid till ett stort hus, som är sönderbombat, för jag vet att hon finns någonstans högst uppe i huset. Jag kliver över bråten. Via trasiga trappor hamnar jag på en öde vind med takbjälkar och dammet yr om mina fötter när jag trevar mig fram i månskenet från ett takfönster. Hör henne ropa. Då vaknar jag. I samma hus. Och alltid i samma månsken.

Den lilla orten S:t Maló ligger i norra Bretagne och omges av en ringmur. Innanför muren finns restauranter och bostadshus, bilar kommer knappt fram i trånga gränder. Populära uteserveringar är alltid fullbesatta på kvällarna. Allt är återuppbyggt efter att ha bombats sönder under andra världskriget.
Vi inkvarterade oss på ett litet vandrarhem med våningssängar i en skolsal utanför själva stadskärnan. Enkel komfort. Det passade oss perfekt. Att ta in på ortens hotell kunde väcka en viss uppmärksamhet. Något vi absolut inte ville.
Vad som är påtagligt med denna lilla ort, inte så långt från Normandie och engelska kanalen, är tidvattnet. Vid ebb utbreder sig en stor sandstrand som snabbt fylls av människor. Och vid flod når vattnet ända upp till muren. Vid sommartid är S:t Maló en populär utflyktsort.

Vi flydde hit, men en månad senare kom nya order, vi skulle ta oss ned till fransk/spanska gränsen och valde tåget utmed atlantkusten via alla vackra städer som Les Sables d`Olonne och La Rochelle. Tanken var att ta oss in i Spanien, destination Madrid. Vår uppgift var att spåra upp dubbelagenter. Efter bara en vecka fick vi korn på dem. Laura arrangerade på egen hand en middag på en av de flottare restaurangerna i Madrid och vid bordet satt tre äldre herrar och den ryske ambassadören Vladimir Kutiopov utan vetskap vad som var i görningen. Jag var inte med vid middagen. Resultatet blev att de äldre herrarna flögs till Moskva och deras öde kommer aldrig att registreras. Ambassadören blev även han hemkallad. Luften blev rensad och Kaliningrad var nöjd. Efter den insatsen blev Laura dekorerad, för första gången, med ”I folkets tjänst”.

Lauras utstrålning går inte att missa. Hon är stark, intelligent och vacker, rödhårig och förbluffande elegant, mätt med dem andra agenterna i vår ”röda armé”
Jag är inte lika trygg utan henne vid min sida och dagarna kan bli långa och tråkiga här på ön. Jag har beslutat att skriva ner mina minnen även om jag inte kan berätta allt. Så länge Laura är i livet har jag underrättelseofficerarnas förtroende. Hennes ställning i underrättelsetjänsten är grundmurat.
Vårt liv tillsammans har varit långt, snart trettio år med strapatser och resor över flera kontinenter. Vår son lever i Moskva. Han har valt att läsa till läkare. Föddes i Madrid och talar flytande spanska.
I Madrid var vi placerade under sju år efter att ha byggt upp ett nätverk med unga agenter som kom direkt från Moskva från sin utbildning. Perioden under denna tid var relativ lugn och vi levde som vilken annan spansk familj. Och vi behövde inte resa. Med hjälp av vår sändningsutrustning kunde vi hålla kontakt med alla. Gruppen var utspridd uppe i Katalonien, vilket var ett tillhåll för många agenter. Området var oroligt och vår målsättning var att destabilisera flera städer, framför allt Barcelona. Situationen i Madrid var irriterande. Terrorn som blev följden gjorde att våra agenter försökte stoppa dem, då dödandet av oskyldiga människor väckte stark opinion i hela Europa. Man vinner inget förtroende hos folket med terror. Det gjordes stora ansträngningar av medlare att få ETA att upphöra med sina bombdåd i Madrids centrum. Terrorn i Västtyskland hade klingat av. Västtyska polisen lyckades spränga Baader Meinhof-ligan. Med hjälp av bl a Israels underrättelsetjänst. Även Sverige var inblandad.
Men terrorn kom för att stanna, och syftet var inte att förena utan att splittra. Kriget kom att stå mellan de stora bankerna i Amerika och regeringarna i Europa och Europeiska parlamentet. Inflytningen till Europas länder var uppe i 70 miljoner människor och de sociala systemen brakade ihop i land efter land. Länder i Västeuropa försökte stänga sina gränser. Undantagslagar infördes. Häftiga demonstrationer blev allt vanligare. Flera högt uppsatta politiker blev mördade. Laura och jag blev hemkallade från Marocko i början av 2000-talet. Vår son bodde vid denna tid hos sin moster Nelly på Krim. Vi var hos honom hela den sommaren.
Ibland tar jag min dator och sätter mig på kaféet mittemot mitt hotell och skriver, som nu, och dricker vatten och kaffe och får se lite människor. Praktiskt också, då det även går att koppla upp sig på nätet utan kostnad. Når i stort sett hela världen och framför allt Moskva. Kaliningrad meddelar jag mig med en speciell sändare som är ytterst svår att upptäcka. Ett kodat meddelande till Laura lade jag ut när jag landade här. I förhoppningen att hon ska läsa det. Senaste meddelandet till Kaliningrad ställde jag frågan igen var Laura befann sig och dem svarade: ”vi vet ingenting”. Om de nu berättar vad de vet. Jag vill inte tro att hon ”hoppat av” eller värvats av CIA eller av Israels underrättelsetjänst. Laura är av judisk börd. Och några i hennes släkt ingick i intelligentian under sovjetiska tiden och åren fram till Stalins död. Då fler hamnade i onåd. Precis som Trotskij.

Alla jag möter på mina vandringar tidigt på morgnarna är öppna och vänliga. Min spanska är av den kvaliteten att de tror jag är spanjor och jag har definitivt inget skandinaviskt utseende. På mina promenader har jag ofta med mig min iPhone och lyssnar på musik. Allt från Dylan till Mozart. Maten är speciell här på ön, de serverar mycket god fisk med speciella kryddor och krossad majs med olivolja, till det dricker man iskall kokosmjölk. Vitlök-frästa gambas tar man till förrätt med aioli.

Laura skulle älska den här miljön och den goda maten, men inte hettan på eftermiddagarna. Då är det svala rum som gäller och vila. Siesta, som alla tar. Gatorna är tomma. På kvällarna och nätterna är däremot det full rulle i staden. Serveringarna fyllda med lyckliga människor. Ovetandes om oroshärdarna i Europa.

Jag har inte berättat att jag befinner mig i en hamnstad, en hamn full av lyxbåtar, som förefaller ligga vid kaj den största delen av året. Som befolkningen berättat för mig. De som bor ombord ”sköter” allt och är ”stand by” året runt. Och när ägaren, i regel en oligark, dyker upp några veckor om året, ska allt vara i perfekt ordning.

Laura och jag beordrades att stanna kvar i Madrid. Laura var frustrerad och bad att få åka till Berlin. Hon ville vara där allt hände, men jag förstod att yngre krafter var på väg att ta vid. Det stundade nya tider. Men vi fick order att vara ”stand by”. Det gav oss möjlighet att bege oss till Paris och ta oss lite semester och Laura levde upp. Vi tog in på ”vårt” hotell på rue des Invalides. Promenerade utmed Seine, satt uppe på Monmartre och drack vin som vilket förälskat par som helst. I latinkvarteren mötte vi en amerikan som hade tjänstgjort som major i Frankrike under andra världskriget. Han hade fäst säkerhetsnålar för varenda ficka på sin kostym, även på sin väst. Vilket fick Laura att reagera. Amerikanen påstod sig vara rädd för ficktjuvar. Men Laura anande ugglor i mossen och vi tackade nej när majoren ville bjuda på ett glas.
Sista kvällen gick vi och såg ”Körsbärsträdgården”. Som Fru Renevskaja fick vi se Irina Tjechova, dotter till Olga Tjechova, som var en berömd skådespelerska i Tyskland och även rysk agent under andra världskriget.

Solen gassar när jag sitter och skriver på mitt hotellrum iklädd endast i shorts. Altanfönstret är på vid gavel och ljumma fläktar letar sig in i rummet. Det är siesta och alla vilar. En och annan bil hörs köra förbi nedanför min altan. Jag passar på att ladda min dator medan jag skriver. Och iskallt vatten är ett måste.
De dystra tankarna håller sig borta i dag. Efter omständigheterna har jag det ganska bra. I Bolivia och Venezuela har det varit upplopp sedan dem hotat med att höja bensinpriset med 30 %. Efter tre dagar annullerade regeringen sitt beslut, förmodligen efter påtryckningar från Washington. Man vill inte att oroligheterna sprider sig. Det som utspelas i Europa är nog så allvarligt.
Två helikoptrar söker i området. Och människor tittar ängsligt upp mot himlen. Jag vet inte anledningen. Det förefaller som de gör det med jämna mellanrum. Har kontaktat Leo via mejl och han vet varför. Säkerhetsåtgärder, skriver han tillbaka. Inget att oroa sig för.
Jag ogillar att vara övervakad vertikalt. Man är oskyddad, utlämnad och är ett lätt byte. Jag är mer tränad att möta fienden öga mot öga. Med mer raffinerade metoder. Som inte lämnar några spår efter sig. Annat än introvert. De flesta agenter är utrustade med skjutvapen, liksom jag, men använder det sällan. Det finns styrkor inom KGB, som har till uppgift att eliminera fienden medels vapen. Som är tränade för ”vissa” operationer. Vår uppgift, Lauras och min, har varit att ligga vid fronten och spana och avlyssna och vidare lösa koder för att rapportera till våra chefer. Det hindrar inte att vi har blod på våra händer. Indirekt för att göra en militär omskrivning. Säkerhetstjänsten stora dilemma är agenter som arbetar kontra. Israels nätverk är utbrett över alla världsdelar, men ytterst få har hoppat av till ”andra sidan”. De är å andra sidan experter att få över agenter från motståndarsidan. Vi har varit framgångsrika genom åren och det är Lauras förtjänst, hon har varit slipad och förförisk, elegant i sin framtoning. Min svartsjuka har ställt till problem vid otaliga tillfällen, men Laura har alltid bedyrat sin oskuld. Svartsjuka, säger hon, är bara ett behov av äganderätt.

Kapitel 2. Den inre kretsen
I Barcelona bildade vi en grupp, Laura och jag, som bestod av fyra personer, helt fristående, (officiellt) från Moskva, med uppgift att bevaka Spanien, även Libyen och rapportera till centralen i Kaliningrad. Ingen av dem hade någon immunitet. Alla var så kallade illegalister.

Franco satt vid rodret om än gammal. I landet samlades underrättelsetjänster från alla möjliga länder och orsaken var närheten till oljan i Libyen.
De nyutexaminerade från skolan i Moskva som utgjorde den nya gruppen var alla oprövade och unga: Josef Morlowskij, Leonard Asch, Dimitri Kjellander och Michail Bomgard. Kjellander hade svensk bakgrund. Hans mor härstammade från södra Sverige och hans far var georgier och han pratade hjälplig svenska, fick senare kodnamnet ”Kain” av Laura. Det är en falsk jävel, sa hon till mig, jag litar inte på honom. Han är alldeles för förtjust i pengar. Håll ett öga på honom! ”Kain” skulle det visa sig vara effektiv, han kunde gå över lik, byta skepnad från en insmickrande typ till kallblodig exekutor.
Alla pratade flytande spanska, vilket var en förutsättning att verka i området utan att väcka uppmärksamhet.

Det fanns krafter som ville ha bort Franco. Spanien hade stagnerat och demokratiska partier som arbetade underjordiskt, i första hand socialisterna, samlade katalaner och republikaner till sina led. Jag hade koll på alla de mer viktigare personerna. Andra i vår grupp hade skingrats. Asch etablerade sig i Barcelona, Morlowskij i Malaga, Bomgard i Lissabon, alla var skyldiga att lämna löpande rapporter till mig eller Laura. Dök det upp för Kaliningrad intressanta saker informerades Centralen via kodade meddelanden.
Alla visste att Francos hälsa försämrats och var ständigt under uppsikt av läkare och sjukvårdspersonal. Det var svårt att komma den gamle mannen in på livet, dessutom fanns beväpnade soldater i hans närhet. Men makten fanns kvar. Francos styrde med järnhand.
Kjellander ville infiltrera gruppen närmast diktatorn genom att ikläda sig rollen som läkare. Han var övertygad att via en av de kvinnliga läkarna få förtroende med hjälp av det gamla beprövade ”Don Juan”-knepet.
Ett vanligt sätt att nå sina mål inom underrättelseverksamheten.
Franco fick dagligen vitaminsprutor, vilket var allmänt känt. Tanken hade dykt upp i Kjellanders huvud: att manipulera en spruta med snabbt verkande morfin, en dödande dos, skulle få den gamle mannen somna in för gott. Problemet var att komma i den positionen att det kunde genomföras.
I gruppen läkare runt Franco fanns en viss person som Kjellander fokuserade på. Det var en kvinna runt trettio år som inte var gift eller hade barn. Hon blev ”special-bevakad” och det innebar att alla hennes privatsamtal avlyssnades och hennes post blev även kontrollerad för att få fram så mycket data som möjligt för att kartlägga hennes vanor och umgänge. Kjellander var ute efter hennes svaga punkt. Där han kunde sätta in sin stöt. Målsättningen var att få hennes fulla förtroende. Han visste att det skulle ta sin tid, men det gick fortare än han hade anat.
Vid en föreläsning om medicin vid universitetet tog han den första kontakten med henne. Presenterade sig som blivande psykolog med inriktning på infertilitet. Den kvinnliga läkaren hade sett lite roande på honom, men kunde inte låta bli att sugas in av hans vackra ögon och behagliga framtoning. Kjellander märkte ganska fort sina framgångar hos den inte alltför sköna kvinnan. Och hon blev smickrad av hans uppvaktning.
Kjellander återkom följande dag till samma lokal, där även den unga kvinnan fanns. Nya samtal fortsatte dem emellan och skickligt spann Kjellander sina fina trådar kring hennes kropp. När han berättade för henne att han inte var så bevandrad i Madrid erbjöd hon glatt honom att vara hans ciceron.

Under de följande dagarna umgicks de med varandra ute i folkvimlet. Vad som försvårade Kjellanders planer var hennes ovilja att berätta om Franco och hans tillstånd. Hon var mer intresserad av psykologi kopplat till kvinnor som inte kunde få barn och Kjellanders kunskaper i ämnet var kanske inte i paritet med vad hon förväntade sig. Det hindrade inte hennes intresse för den stilige mannen, tvärtom. Kjellander hade framgång i kärlekens tecken, men vägen fram till den gamle diktatorn var stängd. Det visste han om. Vad han inte visste om var den unga läkarens dubbelspel.
Tack vare Bomgard’s kontakter i Lissabon, framgick det att kvinnan Kjellander nästlat in sig hos var, förutom läkare, även amerikansk agent och misstänkte att Kjellanders identitet var falsk. Vi fick varningar. ”Se till att få bort Kjellander från Madrid fort!”. Laura tog hand om ärendet, kallade in Kjellander via kodade meddelande till en adress som var säker utanför Madrid. Kjellander blev först paff, när han fick order att omedelbart lämna Madrid, försökte övertyga Laura att han hade situationen under kontroll, att han hade läkaren på kroken. Laura nämnde aldrig att amerikanska CIA opererade i samma farvatten som de, att Spaniens framtid var minerat.
Kjellander krävde pengar för att lämna uppdraget i Madrid annars hotade han med att hoppa av till CIA. Laura lyckades dock få honom på bättre tankar, då hon fått vissa signaler att de kommit honom på spåret, gav honom order att resa till Moskva och ligga lågt. Allt skulle hon vidarebefordra till Kaliningrad.

Minnesbilder kan svikta, tiden rinna iväg. Jag ser ner på mina händer som döljer delar av datorns belysta tangentbord. Utanför är det mörkt. Det är tyst i huset, frånsett ett fläkt som susar från en ventilationstrumma.
Situationen i Madrid hade inte utvecklats som det var planerat. Bara någon vecka efter dog Franco. Kjellander gick under jorden. Vi tappade kontakten med honom. Asch anslöt sig till Mossad. Centralen i Kaliningrad fick vetskap om avhoppet, men cheferna gjorde ingen stor sak, vad jag minns. Däremot var alla bekymrade över Kjellanders försvinnande, inte minst Laura. Ett scenario kunde vara att han lierat sig med amerikanska underrättelsetjänsten. Han var ute efter de stora pengarna. Bomgard fick i uppdrag att leta reda på honom.
Laura ville resa till St Petersburg, jag fick order att stanna i Madrid. Efter Francos död visste ingen vad som kunde hända om landets generaler tog makten. Centralen ville ha agenter på plats. Bomgard anslöt sig från Lissabon och Morlowskij dök plötsligt upp på min favorittaverna mer eller mindre oigenkännlig. Ställde sig bredvid mig vid bardisken och beställde en vodka med is, tände en cigarrett och lade paketet bredvid glaset. Jag kunde registrera märket och nickade lätt åt honom, frågade om jag kunde ta en. ”Bara en” svarade han och log, då förstod jag att det var Morlowskij.

Någon dag senare fick jag ett brev av bartendern på vår taverna, där Morlowskij kortfattat skrivit att han är tvungen att resa till Kongo, vilket kodat betyder att han blivit hemkallad till Moskva. Men ingen förklaring varför. Instinktivt kände jag att något var i görningen. Var Laura inblandad?
Jag visste att Socialistinternationalen var ett av kalla krigets huvudmål får både öst och väst. Där stod ett av de viktigaste underrättelse-slagen. Den som fick kontroll över socialistinternationalen hade stora möjligheter att vinna det kalla kriget. Och fokus hade kanske flyttats från Madrid till någon annan stad.
Sista dagen för året. Några fyrar av raketer i närheten. Ett nytt år väntar. Jag tar min dagliga vandring utmed hamnen och konstaterar att båtarna ligger kvar. En blek sol strör matta strålar på det lugna havet. Tänker ofta på tiden i Madrid och flykten till Barcelona och hur jag tog båten över till Mallorca. Paranoian hade fått tag om strupen och jag försökte skölja ner den med rödvin på hotellrummet. Lämnade aldrig ifrån mig min revolver, inte ens när jag sov. Jag gick helt enkelt under jorden. Lät bli att raka mig. Var som vilken turist som helst. Ingen gjorde någon notis om en ensam man som söp på hotellrummet.
Jag visste vad jag höll på med.

Längre ner vid hamnen finns en bänk plats för två. Sätter mig och tänder en cigarrett. Intill ligger en thailändsk restaurang med uteservering. Vid ett av bordet sitter ett sällskap och samtalar. De talar franska och alla är upprörda. Jag kan urskilja några ord – ”inbördeskrig i flera europeiska länder”. Jag fimpar cigarretten och går bort mot ett av restaurangens bord och slår mig ner.

Jag väljer bort vinet, letar efter något lätt att äta, isvatten och svart kaffe. Servitrisen svischar förbi, som om hon inte ser mig. En vacker utsikt mot havet får mig för ett ögonblick glömma var jag är. Vaknar till av att en man i sällskapet bordet bredvid skriker ”merde!” Läser genom menyn samtidigt som jag tjuvlyssnar på den upprörda mannens haranger. En servitör dyker upp och ser oroligt omkring sig, tar sikte på mitt bord, borstar av den smuliga duken och noterar min beställning med en lätt flackande blick.
En behaglig vind sveper runt där jag sitter, men plötsligt blir jag vaksam, då en kvinna i sällskapet plötsligt talar ryska med mannen mittemot. Jag befinner alldeles intill en låg mur, men är på intet sätt inträngd vid mitt bord. Jag försöker spana in kvinnan utan att hon ska märka något. Servitören kommer med bestämda steg och ställer ned min beställning, tittar hastigt över de andra borden, lägger nonchalant ned ett vikt papper bredvid mitt glas. Känner att jag är iakttagen och ser bort mot den rysktalande kvinnan och våra ögon möts. Hon slår inte ned blicken utan ser forskande på mig, som om hon ville ta reda på vem hon har i blickfånget. Jag är lugn och äter min gambas, ser ut mot havet alltmedan samtalet pågår för fullt vid bordet intill.

Situationen i Spanien höll inte. Kjellander hade blivit värvad av amerikanska underrättelsetjänsten och avslöjat vårt nätverk. Morlowskij och Bomgard fick fly hals över huvud. Båda försvann från scenen. Den enda jag hade kontakt med var Bomgard.
Laura och jag stannade i Paris under ny identitet. Vi hamnade ute i kylan och förbindelserna med ryssarna upphörde helt. Amerikanerna höll sig på avstånd. De var inte säkra på om vi var i tjänst eller inte. Vi arrangerade en skilsmässa, rent juridiskt fullt lagligt, för att Laura skulle kunna lämna Paris, hemkallad av KGB. Tanken var att CIA skulle släppa intresset för henne och fokusera mer på min person.
Jag trivdes i Paris. Höll låg profil. Alltid beväpnad. Bevakad på avstånd av solglasögon. Men jag brydde mig inte; nu när Laura var i säkerhet kunde jag koppla av. Var placerad i malpåse, inte längre i tjänst. Och officiellt skild. Läste Strindbergs Inferno; besökte Hotel Orfila. Det kunde gå dagar utan att jag talade med någon. Bodde på en ett litet pensionat på vänstra stranden inte långt från S:t Germain. Tog långa promenader utmed Seine; undvek diplomatiska kvarteren där ryska ambassaden låg.
På caféer hörde man sommarens hit från jukeboxen: L´ete Indien av Joe Dassin. Det blev mycket rödvin till den låten den sommaren.
Några parisare lärde jag känna, ett gift par i övre medelåldern, i hopväxta och trötta på varandra efter fyrtio års äktenskap, och min närvaro fick deras anleten att lysa upp en aning. När jag var ensam med kvinnan lättade hon sitt hjärta och sa rent ut att hon var så fruktansvärt trött på sin man och ville skiljas, men insåg att hennes ekonomi inte skulle tillåta det.

Paristiden slutade dramatiskt med att en svart mercedes styrde upp bredvid mig på min morgonpromenad och två svartklädda män hoppade ut, tog mina armar och tvingade mig in i bilen. Det gick snabbt. Centralen kallade. Amerikanerna hade förberett ett försök att få mig att hoppa av. Senare framkom det att paret jag umgåtts med var CIA-agenter och förmodligen fått tips av Kjellander. Det hade kamrater i Kaliningrad upptäckt i tid och nu skulle jag ställas inför ”rätta”.
Den svarta bilen med tonade bakrutor gled tyst genom ett regnigt Paris, det första de gjorde var att ta min revolver; behandlade mig vänligt och artigt och sa kort att vi skulle bege oss till ryska ambassaden. Jag var helt lugn. Väl framme gick vi hastigt till byggnaden, ett stort rum mötte oss med ett flertal dörrar som alla var stängda. En hiss förde oss upp två våningar, den ena av männen satte in en nyckel i låset bredvid våningsknappen så att hissdörren kunde öppnas. Männen som eskorterade mig var strikt klädda i mörka kostymer och hade förmodligen fått sin utbildning på Harvard och tillhörde den diplomatiska kåren. Alltid beväpnade med ett leende. Ut från en dörr stegade en äldre gråhårig kvinna i mörkblå dress och rödmålade läppar, visade med en gest att det var mig hon väntat på. Kvinnan steg åt sidan och bad mig kliva på, de båda männen stannade upp nickade åt varandra, vände på klacken och försvann bort i korridoren.

Rummet var intimt med ett skrivbord mitt på golvet och en skinnsoffa mot ena väggen samt bord med tre flaskor Perrier plus glas. Tjock iransk matta, dämpad takbelysning, gråa fördragna gardinerna. Jag stod på den mjuka mattan och väntade. KGB-översten tog plats bakom skrivbordet, anvisade mig soffan, som jag sjönk ned i.
Hon började med att be om ursäkt för ingripandet, men ansåg det var nödvändigt, som hon uttryckte det, att order hade utgått från underrättelseofficer Tjernenko. Det fanns farhågor att jag kunde rekryteras av CIA. Man ville återta kontroll över min verksamhet den sista tiden i Paris med mycket drickande vilket alltid medför stora risker. Jag blev en smula förvånad, då jag, som så kallad illegalist var vilande utan några officiella bindningar till rysk underrättelse.
Och nu satt jag här. På ryska ambassaden och samtalade med fru överste, vänligt och artigt.
Jag hade lika gärna blivit ”belönad” med en ”ståplats” i Seine.

(Endast fragment var kvar av utländska underrättelsenätet i Kreml.
Och det hade slussats ut enorma summor ur landet).

©DrZappa 2022