Den godlynte men ack så fåkunnige Johannes plägade om vintrarna esomoftast arbeta i skogen, där han fördrev dagarna med att fälla furor, baxa bort stenbumlingar, och röja skog för ny åkermark. Dessa mödosamma göromål hade med tiden förärat honom en kraftfull och kämpalik stofthydda. Oaktat denna tillväxt av hans atletiska och vällemmade yttre förblev hans själsförmögenheter likväl av det mer förkrympta slaget.
Man kan i korthet beskriva honom som en man i avsaknad av vidsträckta kunskaper men med en sällsynt blidhet i lynnet.
Denna sinistra morgonstund timade det sig så olycksaligt att under det att hans ömma viv, Madame Lindh vistades ute i fähuset, varest allt kritter befann sig, i avsikt att råga stävan med mjölk till morgonmålet, såväl som att titta till alla fän, så varsnade hon att en av kvigorna behagade avge en sällsamt feberaktig värma tillika med en illfundig odör, varför hon skyndsamt hastade tillbaka till boningshuset där hon färmt väckte upp sin make, den fåkunnige men städse godlynte Johannes. Denne nödgades således bittida, i blotta särken fortfärdigt hasta ut i snön till fjöset.
Härjämte fann gröten på vedspisen det lämpligt att svalla över.
Sannerligen en ominös början på en dag som skulle komma att visa sig vara till brädden fylld av ofärd.
Den välförståndiga Madam Lindh hade, som brukligt vintertid plägade vara i arla morgonstund allaredan fyllt vägkostsäcken med smör, trenne hålkaksbröd, dricka och kött till glad välfägnad för sin make Johannes, som tillfölje det skedda icke hann med morgonmålet denna bittida stund. Efter att han inmundigat blott sin morgonsup, så begav sig den fåkunnige men ack så godlynte Johannes åstad och bidades åter till aftonvarden.
Då tuppen gol och således bebådade gryningens ankomst stod allaredan Madame i förstun och åsåg begapande hur hennes make med raska fjät och med näverkonten och yxan på ryggen, kraftfullt och morskt framlupo på sina lättlöpande skidor öfver den tindrande och knarrande skaren, för att sedermera försvinna in i den åldriga och snöbelupna skogen av fur ock gran.
Slik märgfull mandom, suckade hon tyst för sig själv och erfor en förunderlig rysning uti sitt plötsligt lätt fuktade sköte.
Hur hade hon väl i sin oskuld kunnat ana att detta var sista gången hon såg den käre Johannes i livet?
Madame tövade ingalunda lång stund i förstun för att stilla sin hastigt insättande lusta, blott trenne kraftfulla knipningar med låren, följda av tvenne flämtningar och en djup skälvande suck, så kunde hon vederkvickad flinkt hasta in i köket för att omedelbarligen begynna med morgonbestyren.

Senare på dagen då den välförståndiga Madame Lindh, efter att fejat hela boningshuset, tvagat och snutit alla telningar, bykat, bökat, och bakat samt iordningställt för kvällsvarden på sedvanligt manér, satt och sedesamt sysslade vid sin spinnrock under det att pertorna lyste upp det lilla köket och hon förtäljde sedelärande kväden för den runtomkring henne församlade och välsnutna barnaskaran, klappade det oförutsett på porten.
-Vem veta, vad som döljes bak denna dörr, barn? sporte den välförståndiga Madame med ett illmarigt leende då hon reste sig för att gå och öppna.
Vi veten emellertid vad som doldes bak den.
Det var sitt öde hon här gick till möte.
Där ute på förstutrappan stod Lars i Gropa, en skånsk bonde från en av nabogårdarna som ankommit familjen Lindhs anspråkslösa boning, ridande på en utmärglad kamp.
Varm av ritten och med rimfrost och istappar av fruset snor och dregel i skägget stod han där, iklädd en raggig vargskinnspäls och en yvig mössa, andtruten och flåsande likt en högröd blåsbälg.
Madame bjöd honom skyndsamt att stiga in i den ångande stugan.
Jobspost hade han att förläna men därtill hade han i förstone icke hjärta och efter att en lång stund ha orerat om varjehanda triviala ting och översköljt henne med sina tirader, i ett ståndaktigt försök att överflygla själva, om jag så djärves säga, kvintessensen i sitt sorgebud, nådde han emellertid omsider fram till denna, och sade hjärtnupet och med ett sällan skådat patos:
-Madame! Barn! Uppbåda nu allt Edert kurage, ty sorgesamma tidender bereder jag Eder. Näppeligen nännas jag yppa att allas vår godlynte Johannes oförtänkt hava lyktat sin verksamhet!
Madame slog bägge sina händer för munnen, kvävde ett skri av fasa och stirrade med ögonen fyllda av bävan på sin gäst. Små kvävda snyftningar trängde upp ur hennes strupe ock undslapp henne under det att hennes ögon till brädden fylldes av tårar.
Hon sporte med tjock och skälvande stämma:
- Är han dö? Hur gick det till?
Lars i Gropa begynnte förtälja:
-I sin ädla ävlan att sörja för sina kära medmänniskor bevistade han, sin vana trogen även denna dag den medellösa HorPia i Backen för att förära denna arma kvinna en famn med nykluven ved. Däven, kulen och näppeligen vid sans efter sin i sanning mödosamma färd på skidorna tarvades det en extra redig värmning av hans stelfrusna, och av den bitande kölden vitnade lemmar , varför HorPia ingalunda tövade att honom skyndsamt beledsaga till sitt läger för att honom förläna, om jag så får uttrycka mig, en vederkvickande värma, väl underkunnig, vilket torde vara allom bekant, i allahanda helbrägdagörande förfaranden. Dock blev då hans arma och frostbitna lekamen så till den milda grad uppvärmd, ja rent utav överhettad, att hans ömkansvärda hjärna tvivelsutan oförtövat begynte sjuda och han omedelbarligen kreperade i ett sällsamt anfall av hjärnsvallning.
Madame blickade mållös och oavvänt, med uppbådande av alla sina krafter, stoiskt på sin sagesman.
I sitt innersta blesserad och marterad intill det uthärdligas gräns av denna sakupplysning stod hon först till fullo stum med åtstramade läppar och med en dödens blekhet i sitt ansikte, tvehågset åhörande denna svindlande resumé över sitt gemåls liderliga odyssé.
Hon föll snarligen ånyo i en hulkande gråt och stora tårar tillrade nedför hennes kinder, som nu sakteliga begynte antaga en mer rödaktig färgton, alldenstund hon nu såg sig tvefalt gäckad på hjonelagets innerligaste ändamål.
Här hade hennes make, den godlynte men ack så fåkunnige Johannes, under förebärande av att röja åkermark, inte bara gått och dött utan dessutom gått åstad och bolat med självaste ärkehoran i bygden!
Och hon själv som, visserligen i sin enfald, hade förärat honom slik kostlig och kräslig färdkost. Men vad annat kunna man vänta av denna snöda värld?
I trots av sitt, i sanning harmliga predikament, så visade Madame Lindh, så som konvenansen tarvar, dock mer sorg än vredesmod. Hon slet av sig sin bindmössa, kastade den på golvet och hängav sig åt ett ynkande och ett ylande, vars like man näppeligen ingalunda tillförne hört eller skådat i bygden, och som med rätta skulle få den mest mångalna ulv att skamset lunka i väg med svansen mellan benen
Lars i Gropa sökte skänka henne en smula tröst i det han famnade hennes, av sorg och återhållen vrede, skälvande kropp och yttrade:
-Seså kära barn. Fäll Eder tåreflod. Det lättar. Ingalunda skola vi intill tidens ände förmå förgäta den godlynte Johannes.
Vid slikt tal begynte Madame skaka som i frossa och med uppbådandet av alla sina krafter stävjade hon ett hysteriskt skrattanfall.
Sedermera, då Madames förtvivlan bedarrat en smula, kom tvenne karlar till fots frampulsande ur barrskogen över den vintriga drivan. De släpade och drog ett släddon med hennes framlidne makes livlösa stoft. Och huru Madame Lindh än bemödade sig att se sin älskade make mäktade hon blott beskåda en främlings kropp, en kropp som avtrubbats och utsugits intill dräggen genom alltför lösligt leverne. Hulkande sprang hon skyndsamt bort till hemlighuset där hon ymnigt vomerade.
Framgent blev hon sig ingalunda åter lik. Hennes framlidne make däremot fortsatte emellertid med att vara ett lik.
Tillnärmelsevis hela socknen bevistade jordafärden. Prelaten själv ankom förvisso tre timmar försinkat, enär han på vägen gästat HorPia i Backen för att, som han på klerikalt manér redligt förmälde, skänka den arma medellösa konan en smula lisa uti hennes ögonskenliga missmod och ruelse, alldenstund hon tillvitade sig själv den stackars Johannes ändalykt.
Då prästen läst över kvarlevorna och man rest en vacker minnesvård över Johannes mull, så stundade gravölet varföre alla raskt gingo att bevista änkan, förvisso i hopp om att därstädes undfägnas en lukullisk taffel, eller åtminstone en rejäl sup och törhända, i mån av tid förläna den olycksaliga änkefrun ett tröstens ord.
I sanning ett sorgesamt samkväm, varest man, med bestämdhet vill jag hävda erfor huru det ur varje tanke framvällde en tyst suck, och i varje ord gömde sig en svald gråt.
Men sorgesammast av allt var dock att Madame Lindh till änkesäte av sin man mottagit ett par hemmansdelar i Torkarpssäters annex, dem han likväl ingalunda hunnit till fullo varken bebygga eller betala.
Till detta lilla ställe, dess namn är Torunrudred, flyttade änkan med alla sju barnen efter nådårens slut.
Sålunda timade det sig att Madame Lindh jämte sina sju myndlingar ankom Torunrudred.
Därstädes, uti en i högsta grad modest och försutten liten backstuga, högtidlighölls min födelsedag. Beklagligtvis i avsaknad av alla de faderliga välgärningar som en gång den godlynte men ack så fåkunnige Johannes plägat bereda oss. Jag dristar mig till att upplysa om att den natur som omgav vårt nya hem var föga ägnad att väcka poetiska intryck.

Madame Lindh, som på alla upptänkliga sätt försökte vinna sin bärgning och freda oss alla från hunger och svält städslades som piga hos häradshövdingen Knut Galteknorr-Björnsson, varest hon bestyrde allahanda sysslor.
Änskönt hon i sitt obestånd blott hade i sin ägo ett påvert änkesäte fejade hon nogsamt och flyhänt vårt ringa boställe och ingenstädes i detta hem kunde man finna det minsta smolk eller grand. Stundligen avdammades tjällets endaste konterfej, en fager avbildning av nådig konung Gustav VI Adolf.
Och detta kan synas synnerligen märkligt alldenstund nämnde monark icke ännu var född.
Vi barn sov alla uti köket, nära spiselhärden i det att vi skullen förunnas den behagliga värma som spreds från den glödande härden.
Själv sov Madame uti en trång kammare, ett i sanning uselt och erbarmligt rum, uppå en gisten pinnsoffa och mer än en gång, sönderbråkad av det trånga sofflägret, reste hon sig upp mitt i natten för att sträcka ut sin lekamen och se om härden och de sina.
En dag i arla morgonstund sedan Madame gått ut till geten för att fylla stävan med mjölk till vår morgongröt, så begynte oförhappandes vår boning att brinna alldenstund ett förhänge antänts. Detta kom sig av att Madame Lindh till fullo förgätit att släcka fotogenlyktan hon så hamsigt ställt uti den öppna köksgluggen.
När madame anlände till stugan, tillnärmelsevis omedelbarligen, var den dock allaredan övertänd och hart när omöjlig att gå in i. Änskönt hettan sprang emellertid denna bålda kvinna oförväget, det vågsamma dådet till trots och till fullo renons på klenmod, in i stugan enkom med uppsåt att såvera de tillstädes sovande telningarna.
Sorgesamt nog gick det henne i stöpet enär hon blott mäktade ernå min båtnad och vådelden som lade det ringa tjället i aska ändade levnaden på resten av barnaskaran.
Allena och utblottad stod hon nu i världen med en nevö uti sin försorg, som därtill ägde ett sällsamt lyte, som av somliga betraktades som en styggelse.
Ack! Huru outgrundliga äro stundtals icke Herrans vägar!
Ej heller rönte hon den ringaste misskund hos Häradshövdingen då hon inför honom förmälte om den oförskyllda kalamitet som vederfarits henne. Förgäves bad hon om att, blott för en kort tid, få åtnjuta härbärge uti fjöset alldenstund hon och hennes myndling nu voro husvilla.
Häradshövdingen genmälde att hon skulle ha tillförsikt och ingalunda förgrämas över det skedda utan se det som en Herrens gåva. Och i en skyndsamt påkommen brisad av bevågenhet och hänförelse att varkunna sig över denna miserabla kvinna, så tillade han oförtövat, under det att han nogsamt och med lystna ögon kalfatrade henne från hjässan till fotabjället:
-Mitt kära barn! Flinkt och till stor belåtenhet har Ni städse ombestyrt Edra göromål härstädes. Bitterligen har Ni sannerligen rönt oförskylld ofärd, men att framgent dväljas uti det påvra och dävna fähuset - slikt trånghuvat tal! Därtill har jag ingalunda hjärta!
Låtom i gengäld detta, mitt modesta förslag Eder bliva en tröstegrund.
Alldenstund jag finner det nöjsamt att dväljas uti Edert sällskap, enär I merendels pläga vara ett färmt och godlynt stycke fruntimmer, därtill även fager att beskåda vore det upptänkligt att Ni bosatte Eder i jungfrukammaren. Förvisso sedan den vanskapte telningen auktionerats bort. Om kvällningen kunna Ni förtänksam gästa min kammare, där jag suktande plägar ligga allena uti mitt läger. Då kan Ni komma till min båtnad de aftnar mjältsjukan anfäktar min kranka men ack så dygdesamma maka. Sannerligen en ohotad syssla emedan min maka näppeligen kommer att tillfriskna i brådrasket!

Instundande momang hade, denne kättjefulla sybarit, vräkt sig öfver Madame och ingalunda sinksamt begynt draga undan hennes bröstkläde under det han överöste henne med i sanning vämjeligt blöta kyssar.
Upphetsad utöver det uthärdligas gräns genom åsynen och beröringen av Madames mjälla och, oaktat det myckna ammandet, i sanning spänstiga företräden genomfors hans lekamen av de mest vedervärdiga skälvningar.
Madame Lindh, detta rekorderliga och otadliga fruntimmer, tövade ingalunda att skyndsamt lösgöra sig ur hans lystna famntag varpå hon frejdigt honom bannade och översköljde denne libertin med en harang av skrubbor:
-Haver Häradshövdingen till fullo mist både sans ock vett? Tror han att jag, en redbar kvinna skulle smyga in hans kammare om aftnarna då han själv redobogen mig tingat såsom en simpel sköka? Tror han att jag framgent ids dväljas i jungfrukammaren som hans fördolda frilla. Slikt manér äro för mig en styggelse. Ve den dag jag härstädes, vid denna odygdiga härd, städslades av slik satyr! Tvefalt, trefalt ve dig Du satans - horkarl!
Dessa skrubbor ändade emellertid skyndsamt Häradshövdingens vilda och ohämmade lustar och försatte honom uti ett, milt uttryckt uppbragt sinnestillstånd, varföre Madames utbrott ländade henne en sorgfällig husaga följt av ett skyndsamt avskedande.

Uti detta kopiösa obestånd, varest vi tvenne arma satar framgent kom att dväljas, kvarstod för henne blott ett upptänkligt åtgörande - men huru ärerörigt och skymfligt var icke detta för en slik oförvitlig natur som Madame Lindhs!

Ponera slik smälek och nesa emedan hon nödgades sitta utanför kyrkporten och bettla dagarna i ända, för en ynka allmosa! Tidtals rönte hon ingalunda ett uns av förbarmande från de förbigående nidska och näriga byborna, blott njugga blickar men understundom passerade dock en och annan rundhänt och bevågen själ. Esomoftast vederfors hon blott denna misskund omedelbarligen efter Helgmässan, därest prästen hade förkunnat någon mäkta hjärtnupen liknelse om vår Herre och en fattig. Då tarvade av allt att döma konvenansen att dessa skrymtare på övligt manér och med lismande leenden dygdigt förärade den gemena bettlerskan en hovsam skärv.
De ynka sekiner hon lyckades tigga ihop räckte näppeligen till att hålla oss vid liv.
Så kom då en dag då Herren ånyo vände sitt skinande ansikte mot oss och förbarmade sig en smula.
Det var en afton efter Helgmålsbönen då vi som brukligt var sutto på kyrktrappan med den lilla tiggarskålen och inväntade kyrkobesökarnas hemgång. Plötsligt kom klockarens bror farande, kastande ängsliga blickar till höger och vänster. Han satt sig på huk invid Madame och viskade skyndsamt något i hennes öra under det att han tryckte tvenne penningar av gediget silver uti hennes hand.
Hur många dagars bettlande fordrades icke för att få ihop tvenne silverpenningar?
Madame stirrade storögd på de vackert glänsande mynten hon förärats och svalde hårt några gånger under det att hon utkämpade en inre kamp med sig själv, vilken slutade med att hon resolut reste sig upp, greppade klockarens broder i armen och med bestämda steg ledde honom bort till en avsides belägen liten stenbyggnad, varest kistorna med liken plägade förvaras inför jordafärden.
Tackom och lovom så stod nu detta tomt och kunde tjäna som tillfälligt kärleksnäste.
Med flinka händer lösgjorde hon hans hosor och greppade hans pikstav och efter att hava trakterat denna manlighets främsta attribut på samma sätt som de allra flinkaste mjölkdejorna plägar behandla kossornas spenar, så mjölkade hon strax ur honom all hans åtrå och lystnad.
Andtruten och aningen skamsen dröp så klockarbrodern i väg, lämnande Madame med nedsölad kjortel och de tvenne silverpenningarna.
Ömsevis mycken misströstan och ömsevis blott misströstan ländade madame en erbarmlig själslig vånda, enär svårmodet esomoftast anfäktade henne och en dag fattade hon ett oförtänkt beslut.
Evad I törhända månde hysa för förmenande om det jag framgent för Eder ämnar förtälja så bör Ni, innan Ni kälkborgerligt avkunna Edert eftermäle över madame och framför Edra bitska snubbor, å det nogsammaste eftersinna denna förkättrade kvinnas brydsamma trångmål och beakta hennes förlidna lidanden.
Någonstädes uti hennes håg hade ett tankefrö begynt att spira enär hon ingalunda till fullo mäktat förgäta Häradshövdingens propå eller händelsen i likhuset. Detta tankefrö hade förvisso utsåtts uti god mylla emedan det grodde och tillväxte intill dess att det slog ut i full blom och uppenbarade sig i all sin prunkande glans och prakt i gestalt av ett rådigt hugskott.
Framgent mäktade hon icke sörja för oss två emedan bettleri pläga vara en föga lukrativ syssla. Sålunda framstod jag alltmer för henne så som varande en börda och hämsko för hennes fortsatta förkovran, alldenstund hon nu trodde sig hava funnit sin bestämmelse i livet.
Därest Ni undrar inom vilket skrå madame framdeles kom att vara verksam må jag försynt förtälja Eder att hon kom att upptagas i de lättfotade kokotternas gille och allaredan instundande vår blev hon, de facto, städslad uti den fjärmare belägna stadens eminenta horhus.
Likvisst sörjde dock denna storvulna filantrop, denna min fylgia, för min framdeles fortsatta omvårdnad medelst att, utan tidsutdräkt, en dag beskärma sig, i avsikt att kränga mig mot en rundlig dusör, för byns prelat den timide och vänlige pastor Styrbjörn Styrenerat, vars maka den kyska madame Henrietta var så till den milda grad ärbar och sipp att hon städse dvaldes uti ett särdeles ohågat skick. Alltjämt vid femtiotre års ålder var hennes jungfrudom orörd och skulle, om hon så fick bestämma, och det fick hon, så för evinnerliga tider förbli.
Således hade de tu icke välsignats med någon avkomma under de pass trettiofem år de varit äkta makar ehuru de ivrigt åstundade ett barn och med förtröstan emotsåg ett gudomligt ingripande i gestalt av en annorledes och till fullo obefläckad avelse, som mäktade välsigna deras platoniska äktenskap med ett änglalikt barn.
Följaktligen, då denne präst en dag passerade förbi madame där hon, som brukligt var, satt på kyrktrappan, ynkade hon sig inför honom och yttrade följande:
-Ack! Ni dygdesamme, vördnadsvärde och tvefaldigt rådlige Herrans tjänare! Ni rättskaffens man! Hörsamma Eder underdånigast tjänarinna, vars söliga lekamen näppeligen lämpa sig såsom golvtäckning uti Eder storvulna förstu, då hon i sin outrannsakliga misär anmodar Eder översvinnliga nåd! Varkunna Eder över detta oskuldsfulla gossebarn, vilkens moder efter att så nesligt och sorgesamt gått hädan i sotsäng, avträdde honom uti min ringa försorg! Se och skärskåda denna oskyldiga lilla pallevante, som jag så idogt vånnat för! Denne batting äro ingalunda varken idiot eller vanför, sitt märkliga utseende till trots. Beskåda nogsamt hans gaddar ty där finnas inga skavanker eller yttringar på. Oh! Ni ärevördige förkunnare av Evangeliet, förbarma Eder över detta hungrande och försuttna yngel och låt honom komma i åtnjutande av Eder tallösa klerikala och hugnesamma vårdnad i det att han må röna Eder outgrundliga nåd! Därest I hysa betänkligheter över hans vandel må jag Eder redbart förtälja, evad Ni månde anse om mig ömkansvärda synderska, att han friboren är, oaktat hans salig moders eller faders tidigare belägenhet. Emellertid må jag djärvas föreslå, enär intet mankerar denna välskapta gosse, frånsett hans tillnärmelsevis ringa skröplighet som Ni med all säkerhet redan blivit varse, och som på ett beklagansvärt sätt fallit på hans lott, att en ringa skärv för detta gossebarn ingalunda vore förmätet av mig att begära. Han är både stark och uthållig och kan mycket väl spännas framför en plog.

Pastor Styrbjörn Styrenerat, denne sakrale herre förnam uti denna stund, emedan han blev underkunnig madames åstundan, slik himmelsskriande sällhet, då han plötsligt insåg att det bevågna och gudomliga inskridandet nu vederfarits honom och hans städse ohågade gemål. Han begynte, ingalunda sinksamt, tårögd och på klerikalt manér förnöjsamt gnoende sina bleka och välmanikurerade händer, att blotta sitt garnityr i ett ulvagrin och smäktande genmäla:
-Ack huru hugnesamt äro det icke att se en arm, loppbelupen, koppärrig och vanlottad bettlerska, i sina hamsigt draperade malstugna och påvra trasor, äska misskund åt sitt barn. Betänk emellertid I misshagliga och vämjeligt stinkande varelse, att det för mig ock min hulda maka blir yttermera en mun att mätta. Således må I välan omöjligtvis förmoda att vi ämna giva Eder detta till skänks? Denna Eder hemställan tarvar, evad Ni månde anse digert rådrum. Jag plägar städse dryfta slika brydsamma spörsmål med min hulda maka eljest förärar hon mig över hövan med bannor. Likväl synes det mig vara en i sanning gudiibehaglig gärning att låta detta gudsförgätna barn, spira invid en gudshängiven härd.

Slikt var hans tal, varpå denne gudfruktige man färmt placerade Eder berättare under armen alltsedan han försmädligt tömt madames tiggarskål och skyndsamt tagit vård om den modesta skärv som hon sinksamt förvärvat, fullödig krämare som han ju ändock var med en sällsynt välutvecklad näsa för goda affärer.
Emellertid tog Madame sålunda, säll uti sin håg trots att svartkappan så försmädligt beslagtagit hennes surt förvärvade allmosor, ömt farväl av mig varefter hon skyndsamt hastade dädan, detta kvinnfolk som framgent kom att betrakta sig såsom varande guds gärd till mänskligheten, om icke annat så åtminstone till den manliga delen.

Då jag till fullo behärskade läskonsten vid pass elva års ålder fingo jag esomoftast idka högläsning för pastorskan Henrietta Styrenerat de aftnar då hennes fromme make gästade någon sockenbo i syfte att denne förära ett och annat gudsord. Vilket han förövrigt plägade göra sju aftnar i veckan, ty intet hinder var honom oöverstigligt då en själs salighet tarvade en prelats bevågna och klerikala tjänster.
Sålunda satt vi, jag dristar mig till att säga näst intill städse, allena om aftnarna uti prästgården, pastorskan Henrietta och jag, under det vi i skenet från härden bidade hans återkomst.
Vitterhet älskade hon mycket och tallösa är de gånger jag sedermera satt vid hennes sida i ljuset från den värmande brasan, alltmedan skymningen föll på, uppläsande smäktande kväden om ungdomlig och oförvitlig kärlek, bålda ädlingar eller en drapa över någon ädelboren och djärv hero. Sålunda satt jag, gemenligen på golvet, invid hennes sida där hon, som brukligt var, vilade uppå divanen under det att hon sedesamt sysslade med sömnad. Dessa stunder senterades storligen av henne. Madame Henrietta plägade städse bliva särdeles bedårad därest kvädet tilländalöpte med att de unga tu framgent dvaldes uti okvald kärlek och lycka. Vid dessa tillfällen kom i förstone en ingalunda missklädsam rodnad att spridas över hennes, merendels bleka kinder och hon begjöts av en sällsam värma. Därutöver erhöll hon merendels en febrig blick, enär hennes ögon blev över hövan dävna och glansiga, varefter hon med skälvande händer prudentligt begynte ställa ifrån sig sin sömnad. Därefter lade hon sig ner på divanen med ena armen böjd och vilande över ögonen och den andra håglöst hängande mot golvet. Därstädes plägade hon ligga utsträckt under det att jag ånyo och sedermera omigen blev anbefallen att uppläsa slutet på kvädet alltmedan hon andtrutet flämtade och hennes barm oavlåtligen hävde sig i allt djupare suckar varefter en lätt ristning genomfor hennes späda lekamen och hon plägade, med en skälvande suck, dåna.
Jag satt vid dessa tillfällen merendels kvar, städse lika bekyttad över att min ömma fostermoder nu gått hädan, intill dess hon ett tu tre plägade slå upp sina dävna ögon och med grötig stämma konsternerat anbefalla mig att ingalunda förtälja någon levande själ om detta hennes otyglade tillstånd av osund överspänning.
Sedermera satt vi bägge, alltmedan härden sprakade och spred sin livgivande värma och hon med öm blick beskådade mig, uppå divanen intill dess glöden uti den öppna spisen falnat.
Då sade hon alltid med mild stämma:
-Kära barn, Du är en hugnad uti mitt svårmod, en gudagärd. Gå nu skyndsamt att sova och förgät det nyss skedda!
Varefter hon städse brast ut i en stilla och hulkande gråt medan jag med nätta fjät begav mig till min kammare, alltmedan tårarna tillrade nedför hennes kinder och hon undslapp sig små diskreta snyftningar.

Pastorskan Henrietta hade tillförene själv tidtals sökt bestiga parnassen men var gång hon sadlat sin Pegas och begynt kväda, så hade muserna behagat vända henne ryggen varför hennes hjärtnupna hänrycknings glöd skyndsamt falnat.
Ack! Först nu kunna jag till fullo inse hennes själsliga pinor.
Huru mycken smärta härbärgerade icke denna blödsinta kvinna.