Carro lyste av motvilja där hon satt vid köksbordet och studerade en hallongrotta mycket skeptiskt innan hon skalade av en liten smula från den med framtänderna. Som om den kunde ha varit förgiftad. Hon hade först avböjt fika men Betty hade trugat tills hon gick med på det.

Jag och Betty tog en andra kopp kaffe för att Carro skulle slippa känna sig uttittad, men det gjorde hon nog ändå att döma av hur hon skruvade på sig. Hennes uppenbara aversion verkade göra Betty nervös, för hon började babbla om allt mellan himmel och jord och ställde alldeles för många frågor till Carro. Hon svarade bara kort och avbröt Betty med orden:

”Var är älvan?”

Pang på rödbetan. Betty tystnade tvärt och såg på mig med frågande blick, som om hon behövde min tillåtelse att tala om var älvan befann sig. Så jag svarade istället för henne.

”Den är i en fågelbur i sovrummet.”

”Jaha”, sa Carro och viftade bort en osynlig smula från bordet framför sig. ”Och vad hade ni tänkt göra med den?”

Hon såg först på Betty och sedan på mig. Hennes bruna ögon blixtrade av allt hon ville säga mig men som hon inte kunde just då. Det var tur för mig att vi befann oss där vi befann oss, annars hade jag antagligen fått utstå en flodvåg av svordomar, bannor och förolämpningar. Jag ryckte på axlarna och Betty sade:

”Det har vi inte riktigt diskuterat än.”

”Inte?” sa Carro och höjde på ena ögonbrynet. ”Vad har ni gjort hela den här tiden då?”

Nu var det Bettys tur att rycka på axlarna.

”Pratat”, sade jag. ”Fikat. Umgåtts.”

”Det låter ju supertrevligt.” Carros röst var så sarkastisk att det kändes som om blommorna skulle vissna i fönstret bakom henne. ”Verkligen. Helfestligt. Men det kanske inte är prio ett just nu, om man säger så. Det kanske är viktigare att försöka lösa situationen som vi har hamnat i, eller tänker jag fel?”

”Du tänker alldeles rätt”, sade Betty och lade en hand på bokhögen som fortfarande låg kvar på köksbordet. ”Det var därför jag lånade de här. Kanske kan vi få reda på vad hon är för något och varifrån hon kommer. Då blir det nog lättare att bestämma vad vi ska göra med henne.”

Carro ögnade snabbt igenom titlarna på bokryggarna och såg sedan på Betty med en gnutta mer respekt än innan.

”Bra tänkt”, erkände hon. ”Jag har googlat lite och det verkar som att det vi har hittat egentligen inte är en älva utan en fe. Det är olika saker men ordet har blivit fel översatt från engelska på något vis.”

”Åh”, sade Betty och sjönk ihop en aning i stolen. ”Då skulle jag kanske ha frågat efter böcker om feer istället för älvor.”

”De lär ju röra sig inom samma område”, sa Carro. ”Det stod också en del om typ en parallell värld som feerna lever i. Det tyckte jag var lite intressant. Kanske det är därifrån hon kommer?”

Betty sken upp.

”Då kanske vi kan föra tillbaka henne dit?”

Jag kunde inte fatta att denna diskussion faktiskt ägde rum. Var jag fortfarande stenad, eller drömde jag? Älvor, feer och parallella världar. Det positiva var i alla fall att Carro verkade mjuka upp inför Betty och bli mindre fientlig. Jag lade hakan i händerna och bara lyssnade medan de fortsatte i samma stil tills våra kaffekoppar var tomma och kakfatet bara hade smulor kvar.