Det här är en dikt till dem som väntar, 

dem som hoppas och dem som längtar.

Kanske finns det en chans till någonting nytt.

Jag tittar ut över Brommarondellen

och pratar med mina palettblad,

utan att någonsin få något svar. 

Jag är känd här i trakten, som Konstnärinnan

den knasiga, och för att ha

de vackraste fönsterna av alla.

Men ingen vet

egentligen vem jag är

när jag promenerar runt

varje dag kring Lillsjön.

Jag ser samma människor

som jag såg för tjugo år sen.

Men ingen av dem

ser åt mig nuförtiden. 

Jag säljer sticklingar på Tradera,

20 kr styck och ingen har någonsin klagat.

För pengarna köper jag akrylfärg

i en affär som jag hittat på Drottningatan. 

Sen går jag hem

och målar mina katter.

Deras stora äckliga munnar

kan jag bara inte föredra. 

Så jag går mellan rummen

och plockar med mina blommor, 

som om de var antika ruiner.

Och fortsätter att vänta

och längta efter något annat. 

Kanske kommer det en dag något nytt.