Ger mig själv tid att sluta vara
Det vackraste att ge
Det bräckligaste att ta emot
Du upphör aldrig i tysthet
Du försvinner sällan in bland moln
Tystheten skriker när jag går in i den
Ett försök att vila i kaos
Jag ger dig något vackert som sårar
Den enda vägen ur
På djuptet förstår vi att omvägar är lika snabba
Och här står vi båda och ber om något bräckligt
Som bryter ned oss till vår kärna
Som ger tysthet möjlighet
Att på riktigt uppstå