Ett liv går i spillror
ett annat föds på nytt
en fjäril får fatt i en rotlös
landar till kluckandet av sommarens slut

vart bär vi av utan att märkas
vart landar vi tyst men ändå hårt
vart föds det som ännu ej börjat
en vädjan om att göra oss svårt

har tiden lagt dig åt sidan
gett plats åt livet någon helt annanstans
det river som sprickor i skärsår
som snaror kring fotpar i dans

om jag kunde plocka ned allt i bitar
greppa tag i allt runtomkring
fanns kanske en risk att förstå allt
som nåt annat än enskilda ting

men hit kommer aldrig nån vis man
över lycka vill ljus sällan gå
kom rotlös och gör mig förmögen
låt lidande i kärlek bestå

visdom går nu i mörker
finns kvar i vad som nästan fanns där
i allt som vi i spegelglans mindes
men som aldrig kom sanning så när

kom därför och visa dig naken
rista ärr som håller över tid
ett stenkast likt ringar på vatten
flyr din stjärnglans i evighets sid

visa hur vi håller samman med jorden
så vi kan sluta leta mark till att stå
jag varken vill eller behöver dom orden
som i nattljus nu får mig att gå..