Bli inte stor av vemod
bli inte stor av tö
kom bortom ljuset i farstun
i liljor går sommar i frö

kom inte någonsin ur kallprat
i rostund fick tungan dig fatt
i storljus hann gnistor ikapp dig
i dimmoln sken bäckmo inatt

rutig var den som bedrog dig
hans omfamning en urvattnad tröst
i nattskrik du trodde han svor sig
en väntan på modersskört bröst

ord som trillar ut och sen inåt
blir till där de först blir fel
en rad som av avsikt ej vill nått
men som gjorde berättelsen hel

den dikten som for genom bröstet
som blev till i skrivande ord
kom inte att vara den trösten
som av samspel fick sanningen gjord