Hon vaknar till ljudet
av en smartphones fågelsång.
Alarmet har förkunnat
att dagen är igång.

Han stannar i sitt slummer
tills det ljuder om på nytt.
Hennes avtryck syns i kudden,
hon har redan sängen flytt.

Som tysta tunnelbanetåg
med en given destination,
gör de sig redo inför dagen
med målmedveten precision.

De byter några ord
men inga blickar når.
De glider fram längs rälsen
och tar sen två olika spår.

På kvällen åter stundar
flera vardagliga projekt.
Det ska tvättas, lagas, hämtas,
ännu mera stress och jäkt.

Som slutkörda lok i natten
i en tvåsam alienation,
får de välbehövlig vila,
dygnet har nått sin slutstation.

För varje dag som går
så bleknar det som var.
Det magiska och lekfulla
- endast göranden finns kvar.

Men det behövs så väldigt lite
för att åter väcka upp
de känslor som förtvinat
genom årens lopp.

Att bromsa in med kraft
och bryta vardagens jargong,
kliva av från allt som snurrar
och mötas på en tågperrong.