Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pappa är inte alls död

 

Redan i maj 1976 gav jag upp. Min pappa hade tagit livet av sig natten mot min elfte födelsedag några veckor tidigare. Det var ingen som pratade med mig där jag satt fastnitat isolerad med mitt trauma. Jag gav upp och försvann in i dimman. Jag anammade den underbara, (och väldigt destruktiva), strategin att stänga av känslor och minnen som jag inte klarade av att härbärgera och hantera. Vips så var jag glad och igång som i en bipolär mani.
Min mamma var euforisk och liksom hänförd av sitt trauma och hon var övertygad om i sin superoptimism att allt skulle ordna sig. Allt skulle liksom ordna sig helt av sig själv. Inte skulle vår älskade Gud låta någonting ont och dåligt hända, det är helt och hållet uteslutet.
Jag gick rakt in i dimman och det var underligt nog ingen som saknade mig. Det var ingen som hade den blekaste aning om vad jag sysslade med. Det är en stark stämning av en absolut slutgiltighet och försoning på bårhuset. En man sitter och sjunger en blues och spelar gitarr. Pappas kropp är kall och vit och han andas inte längre. Om tio år är jag mycket allvarligt psykotisk. Så sjuk som man bara
inte får bli. Det finns inga ord för det tillståndet.
Mamma tänker inte att det ordnar sig längre. All sjuklig och feg positivism är som bortblåst i Dantes mest extrema helveteskrets. Man får bara inte överge ett extremt traumatiserat barn för då kan barnet sugas in i ett svart håls obeskrivliga helvete. Pappa är inte alls död, han lever lyxliv i Brasilien och kan när som helst bara dyka upp med en varm famn och ett oslagbart leende som bara han kan göra. En fullkomligt fantastisk människa trots sina undergångsexcesser och otaliga svek.
Jag sitter på mitt lilla rum tolv år gammal och känslan av overklighet är bedövande och härligt flummig. Styvfarsan som mobbar och psykar mig står och lagar mat. Så här kan livet också vara och det är inga som helst fel med det, det är helt normalt. Jag sätter på en skiva med The Runaways och tunar in i den härliga atmosfären. Vad vore livet utan musik? Hur skulle livet kunna fungera om jag inte bara stängde av och svalde ned oron, rädslan och ångesten? Min kompis Anders kommer över. Han har ingen aning om vad jag går igenom.
Jag vet inte själv vad det är som jag går igenom. Bara den här känslan av flummig eufori och den himmelska gränslösheten.
Styvfarsan är en alkoholiserad, skadad, och arrogant typ, och mamma finns inte här för mig. Min kompis Anders och jag skrattar åt
ett sjukt och snuskigt skämt. Livet är härligt.




Prosa av Johan von Bergstjärna VIP
Läst 24 gånger
Publicerad 2022-10-03 16:54



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan von Bergstjärna
Johan von Bergstjärna VIP