När jag satt och mindes mitt liv tycktes det mig lika kort som en flygning mellan Visby och Stockholm där jag satt i det lilla planet som ungefär kunde ta 20 talet passagerare. Jag satt i exakt samma höjd som planets propellrar och när jag tittade ut for tanken genom mitt huvud. Skulle propellern skadas eller i värsta fall Brum brum lossna skulle delar av propellern träffa mig i min stol där jag satt med lydigt påtaget bälte samt funderades om ingenjörerna verklig hade gjort sitt jobb. Jag menar det finns ju så många faktorer att ta hänsyn till, propellrarnas grad av slitage osv osv ;det var liksom inte det största nöjet att sitta i en så utsatt position Jag tänkte tyst för mig själv Jag har kanske läst lite för många sanna rapporter om verkliga flygolyckor för att det skulle vara bra för min själsliga frid. Fast och andra sidan jag har länge anammat lustifikationen "flyga är det roligaste man kan göra med byxorna på" jag satt kvar och muntrade upp mig med flygets statistik flygolyckor är ju ändå ganska sällsynta. Eftersom planet var ganska litet tog det ett tag innan det nått marschhöjd kanske 10 minuter därefter följde 10minuter efter ung 20 min var det dags att börja det sakta kontrollerade sjunkandet av höjd YEAH Eftersom planet var relativt litet utbröt inga charterresenärers jubel över att terra firma var nådd sånt är för ovana resenärer och även om kanske en del i denna grupp kanske var det som kallas ovana passagerare så var vi alla först och svenskar och säga vad man vill om svenskar vi intalar oss att vi situationens herrar Men jag vill poängtera att nu känns det som 1/3 del upp 1/3 del rakt fram och nu 1/3 del neråt eller som speakern Solvalla nu är hästarna på upploppsrakan och så känner jag mig också. Men jag har ingen tro på att grönare ängar väntar mig runt hörnet